Kvart i sju i morse vaknade jag och efter en snabb frukost for jag iväg söderut. Jag var framme vid ettiden och då fanns Martina redan på plats. Pappa låg och sov, bortdomnad i morfin och visade inga större livstecken. Han såg inte mycket ut för världen på födelsedagskalaset för en månad sedan men nu var han ännu mer borttynad och insjunken.
Han kanske förnimmer vår närvaro någonstans och han lider säkert inte. Så för hans egen skull finns det inga skäl att önska ett snabbt slut, men jag har den hädiska tanken att det för vår skull, för oss som vakar, inte skall ta för lång tid. Hans liv är över, det har vi funnit oss i och rättat oss efter. Samtidigt har vi det rätt trivsamt här när vi sitter och pratar gamla minnen där pappa är med. Allt är mycket annorlunda mot för sex år sedan när mor slutade.
No comments:
Post a Comment