Effektiv hjälp

Jag brydde mig inte om att åka till stugan idag för jag hade lite väl mycket att pyssla med här hemma. Förutom det vanliga, ladda diskmaskin, plocka undan, bädda så var det hög tid att tvätta och städa bilen. Jag skall köra till Dalarna i morgon och skall ha med mig två körmedlemmar och då för det inte se för jäkligt ut.

När jag tvättat den och dammsugit och putsat samlade jag ihop all bråte som legat i bagageluckan och ställde upp det i vårt skräprum. Därifrån bar jag i stället ner ett antal kassar med hopsamlade barnkläder, som vi samlat ihop, men inte lyckats lämna till någon av de organiserade hjälpcentraler vi stött på. De har fått så mycket saker och har så trög organisation av verksamheten, att kläder bara samlas på hög. Nu placerade jag dessa kassar i bagaget tills vidare.

Nästa punkt på dagordningen var ett besök hos en kiropraktor som skall försöka göra något åt mina gamla stela leder. Han verkade bra. De träningsprogram jag fått av sjukgymnasterna har känts lite veka. Här fick jag tuffa rörelser, som kändes så de tror jag på.

Från kriopraktorn for jag raka vägen in till NK där Lars Lerin skulle signera sin nya bok, Axels tid, som släpps idag. Jag skulle köpa ett signerat ex till Bibbi som tack för vår vistelse hos henne i våras, men det sket sig. Lerin hade blivit sjuk så nu får jag vänta till 3 december. Är han sjuk då också så får jag väl åka hem till honom och få den påskriven. Jag kom dock inte hem lottlös ty jag hade inte mindre än två bokpaket att hämta. Ett från E med en bok om språk av Alf Henriksson och en om DNA i släktforskning som jag fått av Paula o Jimmy. Nu har jag ännu mer att läsa!

Så här dags hade klockan blivit så mycket att Anna slutat och då tog vi tag i det här med flyktinghjälp. I ett tillfälligt boende i norra delarna av stan har man gjort så att folk som har saker får komma dit en timme varje kväll och öppna sina bakluckor med sådant de vill skänka och så för de som kan komma och hämta. Detta var roligt. Det var redan flera där men så fort vi stannat skyndade sig folk till oss. Vi hade ju bara barnkläder så de vuxna blev väl lite besvikna, men småbarnsföräldrarna plockade till sig och verkade nöjda.

Vi blev av med över hälften av våra saker och mot slutet hade vi sällskap av två små flickor, som bara talade arabiska men som plockade och provade och valde varefter de lyckliga traskade iväg med en välfylld papperskasse. Det kändes som att vi gjorde nytta denna gång. Någon kan kanske invända att kläder inte fördelas rättvist på detta sätt, men jag tror det är hopplöst att nå full rättvisa i det här läget. Folk som bor här stannar bara ett par dagar så vi återvänder väl med resten nästa vecka.