Julmarknad på Liseberg

Nu har vi varit på Liseberg och överväldigats. Vi överväldigades av alla lamporna och ljusen naturligtvis. Träd där små lampor glödde likt regndroppar över stammen, grenarna och ut till de allra minst kvistarna, Vilket jobb att få ut allt detta ljus.


Och vi överväldigades av alla människor. Det verkade som om hela Göteborg valt att tillbringa sin lördagskväll på samma ställe som vi.

Överväldigande var också alla jätteschokladkakor som folk bar omkring på. Ett tag trodde vi att Liseberg hade civilanställda, som gick och bar dessa mastodontaskar för att locka folk att spela men det behövdes egentligeninte. Det finns inte så mycket annat att göra än att spela på chokladhjul. T.o.m. vi gjorde det till slut trots att vi var livrädda att vinna stjärnvinsten. Det skulle spräckt vår GI-balans fullständigt.
Mer GI-mässiga var i stället de korvar och skinkor som såldes i matbodarna och där försåg vi oss rikligen.

Vi överväldigades av alla skrikande, gnälliga ungar, som tröttkörda föräldrar drog omkring på i en desperat jakt efter julefrid. Jag tänkte på hur underbart det är att de egna barnen för länge sedan vuxit ifrån den här åldern och för länge sedan är helt självgående på var sina håll i världen.

Fast sedan tänkte jag lite längre och erinrade mig att mina barn aldrig var så där gnälliga och skrikiga. Vi var flera gånger på Liseberg, men aldrig någonsin att vi behövde släpa med oss skrikiga, tjatande barn. Deras kusiner må ha varit en sak, men aldrig våra barn ...