Resedagbok 1

Det är lördag förmiddag i Paris och jag sitter vid det öppna fönstret mot gatukorsningen där Erika bor. Från hennes lägenhet kan jag se ut över hustak, som precis liknar de som Tomas O´Mailey och de andra katterna i Aristocats, tog sig fram över, när de kom tillbaka till stan. Det är bara den rytmiska musiken från Scat Cat som saknas. I stället hörs motorbuller och signalhorn från bilar som passerar här nedanför. Parisarna har väldigt nära till tutan.



Resan gick bra igår. Det var perfekt sikt över Europa, inte ett moln på himlen och jag såg ljuset från varenda liten stad och landsväg. Plötsligt lyste det som en hel matta under oss och ett virrvarr av spindelvävstunna ljusslingor drog kors och tvärs över landskapet. Det var Belgien, upplyste oss kaptenen, och jag mindes skolans geografibok med uppgifterna om över 300 personer per kvadratkilometer i Belgien / Holland till skillnad från oss i Sverige med futtiga 16/kvkm.

På Orly var det väl skyltat och jag fann snabbt min buss. En orolig liten man frågade mig på franska om detta var bussen till Montparnasse och jag kunde lugna honom därvidlag. Efter tjugo minuters resa såg jag plötligt det blåvita blinkande skenet från flera polisbilar och mängder av folk längre fram på gatan. Strejk, upplopp, olycka hann jag tänka innan jag såg att alla hade Inlines på sig. Det var alltså här som dottern skulle möta mig. Vid Montparnasse där tusentals parisare samlas två kvällar i veckan för att åka inlines tillsammans.

Och just ikväll fick tösen inte vara med utan fick ta hand om sin gamle far, fast det verkade inte vara något stort problem för henne. Jag vart dock en aning stolt närt hon berättade att hon ofta ingått i "Le Staff" och varit med om att stoppa trafiken när hela gänget ger sig av. Det är så stort att det finns följebilar och poliseskort när de åker fram genom gatorna. Märkligt att det inte finns något motsvarande i Sverige.

I stället för att rulla på gatan gick vi nu till E:s egyptiske van och hans lilla Italiensk restaurang. Han skulle precis till att stänga men höll öppet en halvtimme till, bara för oss, så att vi kunde sitta i splendid isolation och äta en ljuvlig, stenugnsbakad pizza med ett glas Valpolicella till. Efteråt bjöd han på ett litet glas amaretto! Imponerande - fast det är klart. Hemma har jag ju restaurang Chilli i Sumpan, med nära nog samma service.

Mätta och belåtna drog vi oss nu tillbaka till Montparnasse och inväntade "Les rolleurs" vid ett fönsterbord alldeles intill målplatsen. En god öl hanns med innan gänget dök upp och jag plötsligt fann mig vara en välkänd figur?! Flera personer kom fram, hälsade i hand och frågade om det var jag som var fadern. Ryktet om min ankomst hade gått före mig.

J, som lett kvällens åkning dök också upp och hälsningen vart precis så odramatisk som jag önskade och hoppades. Han talar en lättförståelig franska och jag kunde hänga med hyffsat i samtalet när vi for hem till lägenheten. Alltnog. Det här känns fint och jag ser fram mot dagarna i Frankriket.