Jag blir alltid så imponerad, när jag står nere på kyrkgolvet och tittar upp efter de perfekt putsade kolonnerna, upp mot de välvda taken, som liksom svävar, högt däruppe ovanför mitt huvud. Detta gjordes för hand för 800 år sedan av folk som vara hade huggmejsel och hammare till verktyg, Som alltid tände jag ett ljus och satt en stund och lyssnade på inspelad gregoriansk körsång innan jag traskade vidare.
Bayeux har funnits sedan romartiden, då platsen var ett befäst härläger kring den lilla floden Aure. Det äldsta kvarvarande huset är från 1300-talet, men hela stadskärnan ger ett medeltida intryck, med hus, som alla är byggda i ljusbeige sandsten. Många gånger i korsvirkesteknik. Där var en fröjd att gå och jag letade mig snabbt till huvudgatan och ett litet café, där jag satte mig att skriva vykort.Inte för inte är jag tågmupp och jag hann med en liten fotorunda till järnvägsstationen innan det var dags för nästa stora begivenhet. Bayeuxtapeten. Besöket på museet var mycket välordnat. Jag uppgav mig vara svensk vid entrén och fick då en speciell liten blå telefonlur att hålla mot örat. Sedan talade en svensk röst om vad alla de olika bilderna på den 70 meter långa och 900 år gamla linnevävnaden föreställde.
Till slut var det eftermiddag och jag travade iväg hemåt, med ett knä, som lät mig veta att jag hanterat det illa under dagen. Egentligen borde jag ju se på D-Day Museum också men det tog emot att gå de extra hundratalet metrarna. Då tänkte jag på soldaterna på Omaha Beach. De hade varit jävligt glada om deras enda problem varit artros i ett vänsterknä. Så jag gick dit och konstaterade att det fanns oerhört mycket att visa, nästan så att helheten drunknade i alla detaljer. En film, med fransk speakertext, såg dock till att ge en ganska så samlad bild av händelseförloppet.
Nu var dock klockan så mycket slagen att jag med gott samvete gick hem och vilade ut på mitt rum innan dagen avslutades med supé och packning inför morgondagens hemresa.
No comments:
Post a Comment