Bortom varje stor sorg finns en stor glädje

Dessa rader av Harry Martinson valde vi som dikt i dödsannonsen och jag måste medge att jag inte riktigt förstod de där raderna, när jag först läste dem. Men idag har jag börjat inse att det nog är precis så som jag känner det nu.

Den första chocken har lagt sig. Jag kan prata om mamma och tänka på henne utan att rösten stockas i halsen. Det är nästan så jag skäms över att inte sakna henne tillräckligt för det enda jag tänker på nu är allt det roliga vi hade tillsammans. Alla samtal om stort och smått, allt småskvaller och alla burleska skämt, som roade oss båda så. Jag minns de resor hon gjorde upp till stan och hur vi båda gladde oss åt våra upplevelser där.

Vi hade inget ouppklarat mellan oss och inga ord som inte sagts. Vi kände varann och visste var vi hade varann. Alla de stora avskedsord jag borde sagt i söndags, anade hon och viftade undan med en lätt handrörelse. Och vi visste ändå båda vad de där outtalade orden innehöll.

Så bortom den bedövande sorgen fylls jag nu av glädjen att ha fått nå fram till den härliga människa som var min mor. Jag tror inte på någon sankte Per vid pärleporten, men vet att så länge man minns en människa så finns hon kvar och därför kommer mor att finnas länge.