Döden tänkte jag mig inte så

Ett TV-program för några år sedan hade just det namnet och behandlade döden ur långvårdens och de giriga begravningsentreprenörernas perspektiv. Efter att ha följt min mor till slutet vet jag nu att döden kan vara en annan och finare upplevelse också.

Hon for in till sjukhus i lördagskväll, just som vi satt ute i stugan och spelade hennes gamla godnattsång, "Ole Lukkeöje", på grammofonen. Hon hade börjat må illa och fått ont i sidan. Medan vi andra trodde det rörde sig om maginfluensa insåg hon vad det handlade om och ställde snabbt i ordning, det som måste ordnas innan hon for, precis som om tänkt ut det sedan länge.

Väl framme konstaterade läkarna snabbt att operationsärret från för fem år sedan gått upp och att det inte fanns något att göra mer än att lindra smärta och oro. Det är fantastiskt at det finns mediciner för detta nu. När jag kom till salen på söndagsförmiddagen låg hon helt lugnt i sin säng och följde med i mitt och systrarnas samtal i den mån hon orkade. Kunde tom. skratta åt sådant vi brukar skämta om. Hon ville inte ha något snyftande vid sin bädd. "Det är som det är med det här", sa hon.

Och vi syskon fick en fin dag tillsammans med henne. Trotts att tårarna hade alltför nära att tränga fram kunde vi sitta och småprata, slöa, fnittra och mor hörde våra röster kring sig där hon låg i morfindvala. Jag är säker på att det också gav henne lugn även om hon nog var alltför neddrogad för att orka tänka sig in i situationen helt.

På kvällen var alla vi fem syskon samlade men en efter en troppade de av och efter ettiden var jag ensam kvar. Vid midnatt hade vi talat om att jag skulle väva färdigt den matta, som var ämnad till stugan, och som hon redan gjort 70 cm på. Hon var nöjd med detta och sedan sov hon. Jag satt faktiskt med min lap-top i knät för att hålla mig vaken och kunde visa en av nattsköterskorna nedanstående bild där mor sitter längst ner i mitten av syskonskaran och bara är ett knappt år.

Strax efter fyra la hon sig på sidan och jag tyckte andningen blev väldigt lugn men tittade på henne och tyckte det såg ut som om hon andades. Jag var så trött att jag la mig själv på sängen bredvid och slumrade in. Efter bara ett par minuter vaknade jag dock av att nattsköterskan stod vid sängen och berättade att nu har hon somnat in.

Det hade hon. Så lugnt och stilla att jag inget hört, eller hade hon kanske dött redan när jag tittade till henne innan jag la mig. Likgiltigt vilket. Hon hade fått ett så fint slut som man bara kan önska sig. Hon hade haft sina nära kring sig och inte känt vare sig smärta eller oro.

Jag har aldrig sett en död människa förut och bävat för den saken, men inte heller det var som jag tänkt mig. Hon låg där och färgen i ansiktet ändrades snabbt till dödens färger men jag satt bredvid sängkanten och ringde M och A för att berätta. Sjuksystern var så snäll och tog sig tid att trösta mig också och gav mig tid att vara ensam med mamma en stund innan de gjorde i ordning henne.

Sedan kom pappa, M och E och J och tillsammans gick vi in och tog farväl av henne. Hon låg där under sträckta lakan, med ett fridfullt uttryck i ansiktet och en liten bukett blommor på bröstet. På en bricka vid sängkanten lyste några tända ljus och vi visste att den här synen, hur vacker den än var, ändå aldrig skulle kunna få minnet av den levande mamma att förblekna.