Idag har jag svettats i Stockholm marathon. Inte så att jag sprungit precis, men närapå. Det var lilla dotteren E som kutade runt bland 15 000 andra löpare och det såg jobbigt ut. Fast tapper som hon är log hon glatt var gång hon fick syn på mig i publikhavet. Först såg jag henne vid 8 km där hon hade prima flyt i steget. Sedan traskade jag iväg på artrosbemängda knän till Vasagatan och kilometermärke 16 där det fortfarande gick fint.
Sist såg jag henne på Valhallavägen mellan 20 och 21 km och då hade farten mattats något men inte det glada leendet. Efteråt avslöjade barnet att hon tänkt bryta redan efter 6 kilometer och att hon sprungit de sista 36 på rena viljan. Ingen dålig vilja vill jag lova.
1 comment:
Wow! jag är djupt imonerad av dotterns bedrift. Själv orkar jag knappt hasa mig ner till brevlådan och hämta tidningen *varmt idag*
Kram på dig & co
/ammii
Post a Comment