Under de dagar jag varit här har just detta varit lite svårt att förstå. Stadsbilden präglas av smuts, förslitning och tristess. Att Irlands BNP-ökning legat flera procentenheter över EU-genomsnittet under en rad år syns verkligen inte. Min egen personliga reflektion kring detta är att ekonomisk utveckling följts av sund skepsis inför förändringar.
När Sverige befann sig i samma situation under femtio-sextiotalet manifesterade man detta genom att riva allt gammalt för att därefter asfaltera eller bygga kontorskomplx i glas och betong. Här har man inte berett plats för bilismen utan den får vackert finna sig i de utrymmen som en gång tilldelades häst och vagn. Det leder till trafikkaos under rusning, men på något sätt känns det som att bilköer är något vi har även i Sverige.
Och hur ofta hör man inte folk sucka över att allt det gamla, traditionsbundna revs i stället för att restaureras. Städer som Eksjö och Alingsås hyllas som de verkligt framsynta för att de inte lät sig dras med i rivningsraseriet. Jag misstänker att irländarna snart kommer att se om sina gamla byggnader. Putsa upp dem, reparera och sedan slå sig för bröstet och säga: Se så fint vi har det här!
Alltnog. N och jag inledde dagen med taxi mot centrum. Taxi är klart överkomligt här och vi gick en runda i saluhallen bland alla läckert uppstaplade ostron, korvar, komagar och bläckfiskar. Tågresan upp mot Dublin gick fort och väl där kände jag mig inte alls lika främmande som för tre dagar sedan.
Med van hand knappade jag in uppgifterna som krävdes för att få fram spårvagnsbiljetten. Med lika van hand slängde jag in rätt antal mynt i rätt fack på rätt buss och det var bara att svälja förtreten, att ha gått av en hållplats för tidigt, när allt annat gått så bra. Men, va fasen, Gud har gett oss fötter till att gå med och snart kunde jag ta mitt rum i besittning.
Här sitter jag nu och börjar så smått titta på en resa till San Fransisco. Med tåg över klippiga bergen mot Denver, Colorado för att besöka tjocka släkten...
No comments:
Post a Comment