Den sista dagen

Ja, för den här gången alltså. Avsikten med denna resa var främst, att fira gossens 40-årsdag igår och att dessutom cirkulera mellan de vanliga pubarna och bokcaféerna. Vi talade ikväll om att nästa gång får vi (=jag) vara lite mer aktiva och på nytt göra en sådan där fin resa ut på västlandet, som vi gjorde i fjol.

Den första etappen idag sträckte sig 200 m bort till Alchemy, där vi fick en vacker kopp kaffe och en välgräddad scones. Jag njöt i stora drag av vistelsen och numera är jag ju även bekant med en i personalen, så det blev ett par fina timmar där. Under dessa läste jag ut min piratenbok.

Nästa etappmål var universitet där det finns en samling uråldriga stenar med en mycket säregen ristningsteknik, som kallas Ogham (uttalas åm). De är i många fall så tidiga som fyra-femhundratalet och bokstäverna består av linjer i olika antal och olika placering utefter en tänkt lodlinje. Det blir inga långa texter på detta sätt och stenarna innehåller i stort sett enbart ett namn. De tolkas som gravstenar.

Nils, skrivet på Ogham

 När vi kom fram till universitetet hamnade vi mitt i en doktorspromotion, min andra för i år. Jag har ju bevars varit på en vid Berkelyuniversitetet också. Vi gled snabbt förbi det hela och ägnade sedan vår tid åt stengalleriet, med dess ristningar. Därefter ledde Nils ut mig på en ny lång vandring.

Denna gång var det hägrande målet en restaurang, som enbart serverade olika sorters köttbullar, där man själv fick välja kött, sås och potatistillbehör. Eller pasta. Jag valde nötkött, svampsås och pommes frites och bevisade än en gång att mina favoritdjur är de, som kan ätas med grädde och champinjoner.

Vi gick nu hem och jag fick en stunds välbehövlig vila medan Nils gick ut på en egen, i hans tycke, riktig vandring. Efter ett par timmar var han åter och då traskade vi upp till dagens andra sittning på Alchemy. Denna gång tog vi morotskaka och kaffe och fick även en stunds glatt samspråk med personalen. Det kändes kul att lämna stället, när de stängde, och höra en tjej ropa "hejdå Alf" - på engelska.

Nils fick senare anledning att kontakta henne igen för när vi skulle gå ner och ta den traditionella avslutningsölen upptäckte han, att hans telefon var borta. Lite snabba kontakter på Facebook visade, att den låg i tryggt förvar vid kassan så den får han hämta i morgon. Därför kunde vi nu i lugn och ro avnjuta vår sista Guinness tillsammans för denna gång.

Vi åt inget där nere för Nils hade ställt i ordning ett långkok. En rasande läcker ärtsoppa med pulled pork, som stått och långkokat i sju timmar i dag. Jag fotograferade den, men tyvärr har sådana här läckerheter den nackdelen att de ser väldigt trista ut på bild och på intet vis avspeglar sina fantastiska inre kvaliteter. Precis som jag...