Och idag, tjugofem år efter det att Olle dog, besökte jag familjegraven där han vilar, för att spela vårt parti. Det blåste ganska friskt och ovansidan av stenen utgör en lite väl liten yta för att kunna bli ett bra spelbord. Jag hade insett att det nog fick bli en patiens vi spelade eftersom det är svårt att spela tvåmanswhist med en som varit död sedan 1991.
Vi spelade på den tiden en patiens som heter Straffången, som i princip aldrig går ut. För att visa Olle att jag tänkte på honom la jag i alla fall ut de fyra ässen på gravstenen och det i den ordning han alltid var så noga med att de skulle ligga i - Hjärter, spader, ruter, klöver.
Kyrkvaktmästarna hade mycket förtjänstfullt ställt ut en bänk, mittemot vår grav och på den satte jag mig och la ut patiensen. Första gången för min del. Och det gick som det gjort som många tusen gånger tidigare. Jag hade en massa kort kvar på bänken när jag gått igenom kortleken.
Sedan blandade jag och la ut patiensen på nytt. Det verkade gå bättre nu och det var ganska få kort, som blev kvar efter varje utlägg. Jag tänkte, att om den går ut nu så blir jag väl troende. Alltefter som jag bläddrade igenom leken steg min oro litet ty det var fortfarande få kort kvar, men så vid näst sista utlägget, så hade de samlats en bra drös. Och jag lade ut de sista fyra korten och började plocka.
Och - plötsligt var alla kort borta. Kvar låg bara de fyra ässen. Det kändes lite konstigt att det skulle inträffa just nu, när jag sagt att jag lade ut dem som ett verktyg för min käre gamle morbror. Denna patiens, som jag inte minns att jag någonsin fått att gå ut tidigare. Fast - så stark är jag i min otro att jag snabbt förde över denna omgång till en av slumpens alla skördar och förresten. Essen låg ju inte i rätt ordning heller ...
No comments:
Post a Comment