Men sedan tog vi oss samman och röjde undan i hallen, tog fram verktyg och laminatbräder. Man tänker inte på det i vanliga fall, men hallens väggar är inte rätlinjiga. Det går ut och det går in vid trösklar och garderober och detta ledde till att jag fick såga långa jobbiga snitt på längden genom vissa brädor.
Men jag tänkte på 1700-talets hantverkare, som uträttade underverk utan den allra minsta lilla elsåg och satte igång. Anna ville väldigt gärna hjälpa till men golvläggning är ett typiskt enmansjobb. Hon gjorde dock utmärkt nytta som tyngd, när jag skulle såga i mina brädor. Och dessutom märkte jag, att hon var imponerad av min hantverksskicklighet. Det uppmuntrade.
När jag så småningom hade fått upp en rät linje brädor längs med hela hallen gick det fort. Ända tills jag kom till den sista raden. Där skulle jag bli tvungen att såga varje bräda på längden och det iddes jag inte göra för hand. Vi la i stället ner jobbet för dagen, städade undan nödtorftigt och beslöt fortsätta när vi hämtat elsågen ute i stugan.
Och nu sitter vi och slöar framför en skrikig kärring nere på Liseberg, som för väsen i TV. Dock inte värre än att jag kan leta lite ättlingar till farfars farfars farfars far. Det visar sig att släktträdet har fått en del besynnerliga skott längst ut i grenverket. Små mjälla gossar med Stureplan i blick och incestlockar i nacken är den senaste upptäckten. Tänk att jag är släkt med sådana...
No comments:
Post a Comment