Äntligen!

Äntligen utropade syster E, när hon släppt av mig på Herrljunga station och kunde fara hem utan att behöva ta ansvar för en åldrande broder. Nåväl. Jag vet mitt värde och vet att syster E inte ens behövde korsa boråsbanan, innan en tagg av saknad började slita i hennes unga hjärta. Jag är allt en rasande trevlig gäst och dessutom väldigt lättroad.

Jag behöver bara en stol och en vacker utsikt för att vara sysselsatt en hel helg. Jag är inte nyfiken, utan egentligen fullständigt ointresserad av mina medmänniskor. Jag håller tyst när jag skall och håller tyst även om jag inte borde. Min enda nackdel är väl den att jag hämningslöst breder ut mig på lillasysters plats i TV-soffan.

Hemresan gick bra. Jag hade valt första klass, eftersom den var föga dyrare än andra, och fick en ensam plats där jag och min dator tillbringade tre trevliga resetimmar tillsammans. Det skulle varit två, men ett elfel gjorde att vi stod still i Skövde lite väl länge. Bland trevligheterna var ett otal bilder på barnbarnet, som är över på gröna ön med sin mor och firar morbrors 40-årsdag.

Jag blev mött av Paula, Anna o svärmor på centralen och vi for genast till ett fikaställe. Jag föreslog Gröna Stugan i Sumpan, ett somrigt utefik, där det går utmärkt att ta med hundar. Efter en maffig köttbullemacka for vi hem och nu sitter vi och väntar på att svärmors tåg skall gå. Väntan tillbringas tillsammans med Lotta på Liseberg. Helt plötsligt fick vi ett sorgebesked.

Jimmy har gett Paula ett ultimatum - antingen tar hon hand om hunden på heltid eller också säljer de den. Det är riktigt synd om henne för hon har ju igen praktisk möjlighet att ta ett heltidsansvar för den och inte jag heller hur gärna jag än skulle vilja. Men vem vet, kanske kan hennes morbror komma med en lösning. Han kunde ju sluta med spinningen och i stället gå ut med hunden när han ville ha motion. Och när han reser bort kan ju någon granne ta hand om hunden. Det har ju alltid varit så lätt för mig att passa hunden så då borde det ju vara det för honom också ...