Äntligen II

Det kändes nästan lite motigt att åka ut till stugan i förmiddags. Nu när vattnet inte fungerar och det på något sätt känns som att det är min uppgift att fixa det. Trots att jag egentligen inte vet hur. Vi insåg dock att vi inte kunde sitta hemma och trycka i det vackra vädret, så vi, Anna Paula hunden och jag, drog oss ut.

Det var bara vi där och vi fick en solig och vacker dag i alldeles lagom temperatur. Paula solade och Anna, som den senaste tiden drömt om att ligga i hängmattan i solen och läsa, hon låg i hängmattan i solen och läste. Själv ställde jag upp vilstolen i mitt skuggiga favorithörn och läste i mina piratenböcker.

Men - tiden gick och fram mot fem-sex visste vi att det skulle komma ut folk med nyinköpt backventil och jag kände inte alls för att krypa ner i lera och blöta vid pumpen och fixa detta. På något sätt lyckades jag också undvika och de två, som försökt redan i helgen, men med fel storlek på ventilen, stack nu ner och började jobba.

Jag tyckte att jag ju åtminstone kunde öppna kökskranen. Skulle de lyckas få fart på vattentrycket så skulle det höras när luftexplosionerna började skaka i diskbänken. Sommarkvällen var ljuvlig och jag glömde nästan bort min kran, när det plötsligt hördes ett gurglande ljud. Jag rusade fram till köksbänken och där, kan man tänka sig, började vattendroppar trilla. Först lite tvekande och sedan, efter några skakningar och pustanden, i en allt stridare ström.

Jag ringde ner till pumpjobbarna och hade den stora glädjen, att meddela, att det fungerade. De lät väldigt lättade och det var jag också. Alla bekymmer tycktes som bortblåsta och jag såg redan nu fram mot att komma hit i morgon. Vi for nämligen hem ikväll eftersom vi inte hade förberett oss för övernattning. Och nu ser vi på Allsången i SVT-play.

Sanna Nielsen är bra, mycket bättre än fjolårets programledare och oerhört mycket bättre än den gapiga, flamsiga kopia, som skriker sig igenom allsånger på Liseberg.