Men just innan vi skulle åka kom en mängd människor i växlande åldrar gående på vägen. Och svärmor kände inte igen någon av dem. Anna och jag rusade fram till fönstret och fotograferade gruppen, samt sms:ade bilden till andra murjeksbekanta för att utröna vilka dessa kunde vara. Så småningom framkom det att de tillhörde ett sällskap, som hade en släktträff på hembygdsgården i byn. Där kan man få både mat och logi och släkten härstammade tydligen från Murjek ursprungligen. Det var därför de samlades här. Sedan vi fått visshet i detta for vi iväg till Laxholmen. Det blev ett mycket trevligt besök, men på ett helt annat sätt än jag kunnat ana.
Vi var där i god tid men märkte ändå genast att där var betydligt mer folk än förra gången. Nästan alla bord var upptagna. Det vara bara en bänk bredvid ett gammalt brunnslock, som var ledigt och där bänkade vi oss. För att hinna få vårt kaffe innan musiken började ställde vi oss genast i kön. Den gick sakta, trots att det var betydligt raskar personal än förra lördagen. I stället saknades det personal idag och vi hörde hur de jäktade människorna inne i serveringslokalen klagade bittert på underbemanning.
Jag kom på att här skulle jag kunna göra en insats. Lika väl som att sitta och glo på en tant och en farbror medan dessa spelade ballader kunde jag ju göra ett litet bidrag inne i köket. Jag känner Maud, som jobbade förtvivlat med att göra laxmackor, och banade mig fram till dörröppningen för att fråga om jag kunde vara till någon nytta.
Hon såg lycklig ut och satte mig blixtsnabbt i arbete. Jag fick börja med att skölja rent använda brickor samt gå runt och plocka in brickor från folk som fikat färdigt. Eftersom jag är en kreativ människa insåg jag snabbt vad som behövde göras. Jag tog egna initiativ och gladdes åt att flera gånger om höra hur åldringarna i hembygdsföreningen tackade för min insats.
Det var inte bara brickor som behövde fixas. Jag skar upp salladsblad, jag kokade kaffe, jag gick runt och bjöd folk på påtår, jag sprang till förrådet och plockade fram nya muggar och tallrikar. När konserten drog sig mot slutet var kön avklarad och vi kunde pusta ut. Hade jag inte bantat hade jag kunnat vräka i mig vad som helst ur de feta förråden av lax och renkött, men nu nöjde jag mig med en kopp kaffe.
Jag kunde konstatera att det här var ett jobb jag verkligen trivdes med och vi enades om att jag ställer upp nästa sommar också. Som tack fick jag i alla fall ett par skrifter, som Edefors hembygdsförening gett ut och dessa tog jag tacksamt emot. I en av skrifterna berättades det om ett märkligt kulturminne som kalas Engelska kanalen. Ett försök att ordna med malmtransporter långt innan det fanns järnväg genom lappmarken.
På väg tillbaka till bilen stötte vi ihop med Annas gamla isländska kompis G, som kom dit med dotter och dotterdotter. Det blev ett glatt återseende och vi talade om det isländska fotbollslandslagets framgångar i EM. Men vi talade också om den fantastiska upplevelse dottern och hennes man haft under en flygning med Ryan Air.
På det bolaget tvingas ju den stackars personalen springa omkring och sälja lotter och dottern hade köpt en. Och tro det eller ej men de vann en bil! Det hade blivit stor uppståndelse på planet för ingen trodde ju egentligen att något sådant kunde hända på riktigt. Det hade varit en exklusiv bil men de hade nu bytt ut den mot en lite mindre, men fortfarande mycket fin bil. Det kändes som att den vinsten träffade precis rätt människor.
Nu är det sista kvällen i Murjek för denna gång. Vi skall köra söderut i morgon men inte förrän vid tiotiden eftersom Anders har ett jobb att göra först. Det är lugnt för då behöver vi inte börja packa förrän i morgon bitti.
No comments:
Post a Comment