Tro det eller ej men Anna och jag har gjort djupa intryck hos ett litet barn, fyra år på det femte. Barnet besökte oss för några dagar sedan med sin helgmamma, kollega till Anna, och sedan dess har vi uppfyllt den lillas värld. Inget konstigt när det gäller Anna men mig!!
Idag var vi på ett kort återbesök på förmiddagen för att hämta en kasse kläder. Lilla J stod ute på balkongen och väntade med några papper i handen. Det var teckningar hon gjort till oss. Och inte nog med det. Hon hade plitat dit våra namn med all den skicklighet en fyra och en halvåring kan uppbåda.
Till att börja med var hon anständigt blyg men ganska snart föll den välputsade fasaden av. Efter kaffe och nybakta scones fann jag mig snart sittande ute på balkongen med ungen i ett knä och Nicke Nyfikens mattebok i det andra. Lyckligtvis kom Anna och frälste mig mitt i genomgången av 87 trappsteg i Nickes hus.
Det var dags att fara till ett köpcentrum där Anna skulle hjälpa Paula med lite inköp inför hennes resa till LA nästa vecka. Eftersom Paula har bil slapp jag undan med blotta förskräckelsen och kunde fara hem till min kära kaffekopp.
Jag slöade dock inte bort hela eftermiddagen utan tog fram fyra återstående pinnar till trädhårdshyllan. Dessa slipade jag och målade dem sedan en första gång. Kanske räcker det. Det ger sig när färgen torkat.
Så småningom kom Anna och Paula och då åt vi en enkel korvmiddag varpå vi fortsatte mot kvällens evenemang. Födelsedagskalas hos kusin Carina. Jag for först för att hinna köpa presenten, ett presentkort i en automat innan gallerian stängde. Paula måste däremot ned till sitt hyrförråd långt ner i Botkyrka och ville ha hjälp av Anna så de tog den omvägen.
Nu sitter jag i allsköns ro ute på altanen medan Carina förbereder maten, ett otal ungar spelar dataspel och äldste afghanen serverar mig kaffe. Jag har det bra och passar på att skriva dagens text, mån som jag är om mina läsares nattvila. Det händer väl inte så mycket mer idag än att vi äter och pratar men kanske kommer det ändå några ytterligare rader fram i natt.
Kvällen hos kusin C blev god och glad. Där kryllade av ungar så jag kunde i lugn och ro dra mig tillbaka till den sköna vilstolen på altanen sedan jag ätit mig mätt och belåten. Kvällen förde också med sig en glädjande nyhet. Hon och barnen är så förälskade i jycken att de undrade om de inte kunde få ha henne medan vi åker till Lappland. Jätteskönt att slippa dras med hunden. Med några mer välformulerade argument gick det fint att få in Anna på samma tankegångar.
No comments:
Post a Comment