Now I´m sixtyfour

When I´m sixtyfour sjöng Paul McCartney på albumet Sgt Peppers Lonely Heart Clubs Band 1967 och jag var 19 år, när jag första gången hörde sången. En snäll och rytmisk liten sak, som fastnade lätt i musikminnet. Att jag själv skulle nå denna astronomiska ålder i framtiden, ja, det hoppades jag, men det låg så avlägset att jag inte ens försökte tänka mig in i hur mitt liv då skulle gestalta sig.

Nu är jag där och jag kan hälsa nittonåringen, genom eonerna, att det gick rätt bra. Jag lever i ett hyffsat välstånd, har en så bra hälsa man kan begära, även om det känns lite stelt i benen när jag suttit stilla länge. Blodtrycket kanske är lite för högt, men det sjunker troligen i takt med vikten, som viktväktarnas app sköter å det förträffligaste. Jag har fina människor omkring mig, som jag tycker om och som tycker jag är en uthärdligt person. Jag fick tre barn och det har gått bra för dem alla. Just det är det som känns viktigast.

Om nittonåringen hade försökt tänka sig in i sextiofyraåringens tankevärld hade han nog trott att begravningsentreprenören redan satt och gjorde upp om kostnaderna med de efterlevande.Det känns inte riktigt så när jag nu är här. Det känns tvärtom som att livet har väldigt mycket kvar att erbjuda. Allra finaste erbjudandet just nu är en hägrande pensionering om ett knappt år. Skolans värld har utvecklats  till en industri, som skall producera så många godkända produkter som möjligt till så låga kostnader som möjligt. De som offras i det arbete är lärarna vars jobb mer och mer närmar sig kanslistens plus att man fortfarande skall vara 110% lärare.

Nej, om ett år, om jag lever då (som gamla farmor alltid sa), då skall jag sitta ute i vår lilla stuga i stora skogen, höra vindens sus i grantopparna och fylla akvarellblocket med bilder som fortfarande ligger och gömmer sig inne i de dammiga vrårna i huvudet. Jag skall njuta en god kopp kaffe och leta i åldrade arkiv efter länge sedan försvunna förfäder. Jag skall då och då bege mig ut i världen och tacka min lyckliga stjärna att barna bosatt sig där de gjort.

Tänk vilka resmål de skapat! En entrecôte på restaurang Sarah Bernard i Paris, en Guinneas på Bodega Pub i Cork eller en bit Chokladmoussetårta på Cheescake Factory i San Francisco

Så det var inte så hemskt att bli sextiofyra.