Det må vara en äldre herre
tillåtet att, med tilltagande ålder, få odla en viss excentricitet. Att njuta den stilla friden vid spår 3
på Herrljunga station torsdagar mellan halv två och tre är en sådan yttring,
som någon kanske kan finna aningen udda.
Det har slumpat sig så att jag
kan lämna jobbet ganska tidigt på torsdagar, vilket ger en extralång väntan i
västgötametropolen. Ibland kommer det ett tåg som åker söderut och ibland ett
som far mot norr. Ibland ett godståg och understundom stannar ett X2000.
Jag sitter alltid vid spår tre
eftersom det är där det fortfarande finns ett gammalt perrongtak från den tid då
vi åkte till Remmene med mor och far på femtio-sextiotalet. Tåget från Vara
stannade alltid här och vi ilade alltid skyndsamt bort mot stambanans perrong,
som numera är borta, men som låg norr om nuvarande spår 4-5. Trots att
remmenetåget alltid stannade där var vi varje gång tvungna att fråga en
stationskarl om det verkligen var här vårt tåg skulle komma.
Så när jag nu sitter här med min
matsäckssallad är det nostalgiska vindar som sveper genom sinnet. Det må blåsa
isvindar bortifrån Vreta men dessa kan man skydda sig mot med varma kläder och
kaffet inifrån fiket på stationen värmer fingrarna när man kramar
pappersmuggen. Kaffet är oftast surt och odrickbart efter att ha stått på värme
hela förmiddagen, men med lite mjölk till så kan man få i sig det.
Fast nästa torsdag blir det ingen lunch på perrongen i Herrljunga ty då skall jag ner och slå runt på Sacre Coeur.
No comments:
Post a Comment