Kung har älskare. Älskare fördrivs av adeln. Älskare återttas av adeln för att ha koll på honom. Älskare mördas av adeln. Ny älskare. Adeln mördas av kungen, En adelsman klarar sig. Mördar kungen, Kungens son blir förbannad. Det var allt - i tre timmar.
Jag kände att gränsen för mitt tålamod kunde ha passerats många gånger om ifall det inte varit för en oerhört effektfull föreställning. Rickard Wolff är ju alltid läcker och övriga skådisar gjorde fantastiska prestationer. Scenografin var djärv och förbluffande. Som publik satt man i en stor källarlokal, som inte kunde erbjuda nägot annat än tristess. Men plötsligt började hela läktaren snurra runt sin egen axel och vi i publiken satt och tittade på en helt annan vägg med helt annat innehåll.
Och inte nog med det. Utanför läktargolvet snurrade en meterbred ring av golvet för sig själv. Om ringen snurrade mot skådespelarna kunde de gå i snabb takt utan att förflytta sig utom synhåll. Och när ringer snurrade med skådespelarna sprang de i blixtens fart varv efter varv och jagade varann.
Sufflösen gick omkring med sin pärm och deltog som en intresserad lyssnare i föreställningen om hon inte plötlsigt blev en soldat i kungens armé. Musiken bestod till stor del av en kvinna med en underbar sångröst som gick och bar på en liten bärbar förstärkare och mikrofon, med vilken hon gjorde alla ljudeffekjter och sånginslag.
Men som sagt. Handlingen var inte den mest upphetsande. Och framförallt inte tillnärmelsevis så händelserik som två timmar på perrongen i Herrljunga kan vara.
2 comments:
Låter som en häftig scen. Är det alltid så eller var det bara på denna föreställning?
Saknar er.
Kram/Ammii
Tror det är så alltid. Du får se när du kommer ner för jag är nyfiken på hur de använder läktaren i andra uppsättningar också.
Post a Comment