Det visar en liten homsa, som gått ut i den mörkt regntunga och förvuxna trädgården en kväll sent i november för att ställa sig att titta på en försilvrad glaskula, som lyser som av en egen strålkraft i novembermörktet.
Jag kan inte förklara vad det är i bilden som så gripit mig men jag har ofta tänkt att det skulle vara fantastiskt att själv få stå och titta in i den där silverkulan, när den strålar av värme och ljus likt en ensam stjärna, i den svarta höstnatten.
Den drömmen kan bli verklig nu för jag har fått min silverkula. En av alla de presenter jag uppvaktats med är just en sådan och jag har genast monterat den, visserligen provisoriskt, men ändå, på en stolpe ute vid stugan. Där ska jag stå och titta in i ljuset när novembernatten är som allra mörkast.
3 comments:
Åhhh, jag hade nästan glömt. Det är en favoritbild som jag alltid gillat otroligt mycket. När jag var liten så kunde jag stå i evigheter och titta på månen (det gör jag fortfarande) och en gång för längesedan så visade en släkting mig denna bild och sa att det var jag när jag tittade på månen. Jag förstod ju inte då att hon menade att det var likt mig. Så i flera år trodde jag verkligen att det var jag. Men hur som helst så känner jag samma lugn när jag tittar på bilden som när jag tittar på månen. Underbart att du visar den.
Silverkulan är jättevacker, passar perfekt där.
Kram på er alla/Ammii
Ammii/ Jag skall måla en bild med månkulan på, till dig!
Åhhh...vad du är rar...jag har tänkt så länge på att fråga dig om du kunde tänka dig måla något mer till mig men jag har liksom inte vågat fråga. Tavlan som jag fick en annan gång, den där med hav och klippor har fått mycket beröm av styrelsen i konstföreningen. Den står så fint i sin ram över öppna spisen.
Kraaaaaaam/Ammii
Post a Comment