Midsommar

Vi har firat midsommar igen. För nionde året i rad i samma underbara lilla stuga vid sjökanten i stora skogen med järnväg på 10 meters avstånd från tomtgränsen. Det kan inte bli bättre. I firandet ingår också ett besök i hembygdsparken där en riktig majstång står rest och där grodor hoppar och rävar raskar så som de alltid gjort.


För att stödja arrangören spelar man på lotteri och i år vann jag. Jätteroligt även om glädjen grumlades något av vinsten: Ett hemsytt förkläde för klädnypor som genast väckte vännernas stora glädje. Kanske kan man sy om det till spikbälte....


Efter dansen i parken stry vi alltså ut mot stugan och där står värdinnan beredd att möta en hungrig skara gäster, som gör allt för att skövla bordet på dess håvor. Och hur många rundort man än gör til bordet så kan mn alltid glädja sig åt "favoriter i repris" när det dukas till frukost på midsommardagens morgon.


Innan dess har det varit midsommarnatt och den är vacker som en dröm vid sjökanten , när solen landar bak bergen i väst och skymningen sänker sig utan att helt kunna släcka sommarnattens ljus.

Stairway to shithouse

Ja, dagen har bjudit precis det som rubriken anger. En trappa ner till utedasset har äntligen blivit, om inte färdigt, så fullt gångbar. Nu saknas bara en övre plattform och trappräcke för att den skall vara fullbordad.


Det har varit väldigt bra med ett utedass vid stugan, men vägen dit har stundtals varit lite småfarligt. I mörker eller regn har det känts olustigt att stappla ner för klipporna men det är alltså historia nu.


Det har tagit ett par dagar att bli klar och igår tog jag en helledig dag för att försöka kurera ett envist halsont. Jag har ingen feber och är inte hängigare än vanligt, men det är besvärligt att svälja och hosta sönder halsen på nätterna. Nåväl, det här har väl sin tid och jag blev inte mycket bättre av gårdagens paus.


Men jag fick påbörjat en bild jag länge tänkt måla. I en skuggig plats på bryggan satt jag hela dagen och försökte återskapa en kaffepaus på mormors och morfars gräsmatta i början av fyrtiotalet. Bilden är halvfärdig och jag funderar nu mest på om jag skall försöka återskapa ansiktena eller låta dem bara antydas. Ansikten ör svåra

Bröllopsyra

Det kan inte förnekas. Bröllopet har präglat vår dag och vi har suttit fångade alltför många timmar vid TV:n. Och givetvis kan man inte vistas i huvudstaden utan att sticka fram och titta på begivenheterna.


Vi tog oss en tur, med gratis T-bana, fram till Kungsan och gick omkring en stund och tittade på alla avspärrningar och allt folk, som började samlas flera timmar innan det var dags. Överallt fanns det kravallstaket och poliser gick omkring i nystrukna uniformer och såg fina ut.


Jag har tänkt mycket på hur det här fantastiska arrangemanget påverkar huvudpersonerna och kommit fram till att den här veckan måste vara som ett arbete de måste utföra för landets skull. En så här intensiv vecka med så enorm press på de inblandade måste rimligtvis skymma allt vad personliga behov heter.


Säkert har de redan haft ett "normalt" bröllopsfirande med bara den allra närmaste familjen och på så sätt fått uppleva en vigsel så som den upplevs av alla vanliga människor.

Nordostpassagen klar

Intet är väl härligare än att se en hög friska brädor för ens fötter. Denna lycka vederfors mig igår då jag äntligen gjorde klart trädäcket från altanen fram till förrådet i nordöstra hörnet av stugan - den s.k. nordostpasasgen.

Hittills har man fått snubbla över stock och sten för att komma åt minsta pryl i förrådet. Detta har gått någorlunda på sommaren men vintertid har det varit förenat med risker för halka och benbrott.

Nu är dock detta avhjälpt och på köpet har vi fått en fin hörnplats där vi kan stänga in oss i duschdraperiet för tvagning. Avslutningsvis följer så en bild på före och efter byggnationen.

Den blomstertid nu kommer

Ja, så sjöng vi faktiskt med våra sjuor och åttor nere i Aulan i går morse, men sedan var det niornas dag för hela slanten. Först kyrka, fika och betyg på dagen och på kvällen traditionell avslutningsafest.


Ganska imponerande att än en gång få se ett helt högstadium ha jätteroligt och att de dessutom är spik nyktra varenda en. Att vädret för en gångs skull var lite glåmigt gjorde inte mycket för det fanns gott om plats inne på Vanns konferenshotell där vi alltid håller till numera.


Personligen gladde jag mig extra åt att faktiskt ha fått både blommor och presenter av elever som tycks ha uppskattat m,in gärning under året. En låda med frågekort från en klass som älskat frågesport, en ask choklad från en elev som vet vad magistern gillar och en platt liten sten där det stod ingraverat" Våran solstråle" från tre tjejer, som hela våren varit tacksamma för att de fick ett mycket bättre schema efter juluppehållet.

Nationaldagen

Visst ja, det är ju vår nationaldag idag. Detta har vi alldeles missat att fira så i stället får jag uppmärksamma saken på detta forum och genom att, helt utan fotografens medgivande, publicera en bild av vår svenska fana så som broder A förevigat den.



"Du gamla du fria du fjällhöga nord..."

Icke utan möda

Må det vara oss förlåtet att vi ibland förfaller till fjollighet och vill ordna det lite gulligt i vår närmiljö. Vi har länge talat om hur fint det skulle vara med en porslinsskål och dito kanna och tvålkopp för att sköta handhygienen efter besöken vid lilla huset med hjärtdörr.

Igår var vi så på en maffig bakluckeloppis över två stora grusplaner och där fanns allt, bl.a. ett lite rosa porslinsset med skål och tillbringare. För bara 50 kr! Köpet genomfördes i en hast och vid stugan har vi nu gjort en väggfast bänk där vi ställt upp fyndet. Det ser verkligen fint ut och det känns nästan som att man kunde gå dit på tombesök, bara för nöjet att få två sina händer efteråt.


I övrigt har vi idag, inte utan möda, ställt upp ett cementrör från gamla stället på sluttningen framför stugan och fyllt det med god kompostjord. I denna har vi planterat krasse och hoppas nu att traktens jägare gör sitt och utrotar alla j-la rådjur som springer omkring och ställer till lika mycket elände i trädgårdarna här som mördarsniglarna på västkusten.

Slutligen har vi, icke heller det utan möda, baxat upp den huggkubbe i björk som broder I så välvilligt ställt till vårt förfogande. Det är inte klokt hur tung en sådan tingest är, men till slut stod den där i alla fall, reda att ta emot de allra som kraftigaste yxhugg.

Jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Om min gamle far känt till Heidenstams dikt hade han nog utbrustit i detta citat idag, när vi besökte det gamla torpställe där hans farfar levde under senare delen av sitt liv och där han själv bodde en period som femåring.

Då, för åttiofem år sedan, byggde hans far upp det torpställe i Gendalen dit familjen senare flyttade och under tiden härbärgerades de hos farfar Johan. Så på de här markerna sprang han alltså omkring som liten parvel i mitten av tjugotalet och nu kunde han med möda, och endast med rullator, ta sig fram genom det höga gräset.

Stugan har inte ändrats alls sedan han bodde där. Hans föräldrar var nygifta och bara två av barnen var födda så de fick nog plats i den lilla tillbyggnad på vänstra gaveln där de bodde.

Farfar Johan hade byggt huset 1914 som undantagsstuga i samband med att yngsta dottern, Helena, gifte sig och flyttade in i huvudbyggnaden. Numera ett ruckel, som inte kom med på bilden. Men farfars fars lilla stuga ligger där så grann och bebos sommartid av en familj från stan och dessa är bara att lyckönska.

Förresten. Heidenstams kända rader har inte undgått chefredaktören för Grönköpings veckoblad. Denne skrev en gång en travesti på dikten som den skulle ha låtit om den handlat om en bagare: Jag längtar ungnarna där barn jag stekt...