Jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Om min gamle far känt till Heidenstams dikt hade han nog utbrustit i detta citat idag, när vi besökte det gamla torpställe där hans farfar levde under senare delen av sitt liv och där han själv bodde en period som femåring.

Då, för åttiofem år sedan, byggde hans far upp det torpställe i Gendalen dit familjen senare flyttade och under tiden härbärgerades de hos farfar Johan. Så på de här markerna sprang han alltså omkring som liten parvel i mitten av tjugotalet och nu kunde han med möda, och endast med rullator, ta sig fram genom det höga gräset.

Stugan har inte ändrats alls sedan han bodde där. Hans föräldrar var nygifta och bara två av barnen var födda så de fick nog plats i den lilla tillbyggnad på vänstra gaveln där de bodde.

Farfar Johan hade byggt huset 1914 som undantagsstuga i samband med att yngsta dottern, Helena, gifte sig och flyttade in i huvudbyggnaden. Numera ett ruckel, som inte kom med på bilden. Men farfars fars lilla stuga ligger där så grann och bebos sommartid av en familj från stan och dessa är bara att lyckönska.

Förresten. Heidenstams kända rader har inte undgått chefredaktören för Grönköpings veckoblad. Denne skrev en gång en travesti på dikten som den skulle ha låtit om den handlat om en bagare: Jag längtar ungnarna där barn jag stekt...