Ångtåg i fotogenlampans sken

För tredje gången har vi nu bevistat Östra Sörmlands Järnvägsförenings avslutningsresa för säsongen - "Ångtåg i fotogenlampans sken". Så nu är det tradition. I traditionen ingår också att trycka i sig en kebabrulle på grillköket bredvid stationen. Där bröt vi dock av genom att ta pizza på en närbelägen pizzeria.

När det gäller tågåkandet ger vi dock inte avkall på traditionen. Vi sitter i en andraklassvagn med skinnklädda bänkar i en kupé som är upplyst endast av en osande fotogenlampa. Spåret är så smalt och vagnen så liten att man inte kan sitta i bredd på vardera sida av mittgången utan man sitter med ryggen mot ytterväggen och knäna mot grannens knän.


Det roliga börjar när man hör lokets ångvissla och vagnen skakar igång för att sedan lirka sig fram genom den sörmländska natten i sina modiga trettio knyck. Det finns två stationer på den tre kilometer långa banan och vid den ena stannar man för att möta ett tåg och vi den andra för att släppa förbi ett. Bara för att göra resupplevelsen större.


Nästa år blir nog upplevelsen än större för då har föreningen byggt till ytterligare sex kilometer spår bort till Taxinge slott. Så då kanske man kan kombinera resan med en ett besök på Taxinge julmarknad och dito tårtbuffé.

Dagens datum

Efter en rent slumpartad titt mot almanackan insåg jag att jag bör rikta samtliga läsares uppmärksamhet mot sagda almanacka och därefter hylla den som hyllas bör!

Ett brev från lilltösen

JA, hon skrev alltså ett brev idag och berättade att hon bytt orienteringsklubb, att det var strejk på Metron igen om Sarkozys och Mr Åkessons syn på utlänningar och om att det snart var tvåårsminne av mammas död. Tänk - det hade jag fullkomligt glömt bort.

Jag insåg genast att detta måste bero på att hon fortfarande är så levande för mig att det liksom inte blivit aktuellt att fundera över dödsdatum. Men det var alltså denna helgen för två år sedan som vi vakade vid hennes sida utan att ett enda ulvande hördes vid sängkanten. Slikt fjolleri ville hon inte veta av.

Och fast det är två hela år sedan så kan jag fortfarande höra hennes röst och se hennes minspel. jag berättar för henne vad som händer och sker med mig och de mina. Precis som hon berättar för mig om sitt liv för 70 år sedan i de dagböcker hon skrev mellan 1941 och 1943.

Jag håller på aTt skriva rent dem nu. Ett många gånger ganska tjatigt jobb eftersom hon kunde uppehålla sig vid de mest simpla detaljer i ett oändligt ordbajseri, men lika ofta en fascinerande inblick i livet på den svenska landsbygden under krigsåren. Hennes text ger en bild av henne, som vi som stod nära så väl känner igen. En syn på livet som utomstående säkert kunde uppfatta som både barnslig och löjlig, men som var helt självklar för oss med de jonsonska generna.

En blick in i framtiden

Dagen efter det val då vi fick vårt första främlingsfientliga parti i riksdagen och man bör skriva något klokt om detta. Jag hör just nu på långa TV-inslag som tar upp oron för vad SD kan ställa till.

Jag är politiskt okunnig och kanske är det därför jag tror att det här inte är värt all den uppmärksamhet det får. Med 20 mandat kommer Sverigedemokraterna aldrig att kunna genomföra sina egna idéer och de riktiga partierna kommer med alla medel att försöka jämka ihop sig så att SD aldrig får någon vågmästarroll. Jag tror inte SD kommer att få större makt än vad övriga partier ger dem.

Men nu är det ju inte de där 20 riksdagsmedlemmarna som gör partiet utan alla de röstberättigade som röstat in dem i riksdagen. Det man med all kraft måste ägna sig åt är att försöka skapa en insikt hos dessa väljare om vad de egentligen röstat på. Det blir den stora utmaningen för alla oss, som röstat på de övriga partierna

En stunds återblick

Moster L har brutit en arm och ligger inlagd på lasarett tills det blir klart hur man skall ordna allt till det bästa för henne. När jag plötsligt och lite oväntat fick en ledig eftermiddag for jag på besök och hon blev verkligen glad över det oväntade mötet. Vi talades vid om allt möjligt och fortsatte sedan med en fika nere vid entréfiket dit vi tog oss med hjälp av rullstol. Första gången jag körde en sådan och jag såg mig lite som en av de glada gubbarna i Hipp Hipps pensionärssketcher.

Jag höll dock ett betydligt lugnare tempo och vi fick en trevlig stund över en kopp kaffe och en Sarah Bernard. Jag fick tillfälle att berätta om hur jag just börjat ett bättre liv med sund kost och varannandaglig cykelmotion. Hon tyckte nämligen att jag var lite väl rosenkindad.


På hemvägen passade jag på att besöka hennes hem och unnade mig en stunds meditation på verandan med utsikt över de välkända åkrarna där tågen pilade fram och åter borta i fonden. Det vart en fin stund och mina tankar vandrade 50 år bakåt i tiden. Då, när jag tillbringade varje sommar här. Då allt såg så annorlunda ut och så många människor, som nu bara är minnen, traskade omkring här runt husen.

Piratpartiet

Man skulle ju kunna kalla Sveriges största litterära sällskap för det - piratpartiet - men de vill nog betydligt hellre kalla sig Piratensällskapet, till minne av dess store idol; Fritiof Nilsson Piraten.

Han fyllde år den 4 december och varje år vid denna tid samlas man i Skåne för att högtidlighålla dagen med föredrag, filmvisning och samkväm. I år äger festen rum i Lund den 5 december och jag har anmält mig till den. I många år har jag inte ens reflekterat över en sådan resa eftersom det låtit så dyrt, men så har jag börjat titta på kostnaderna och insett att jag visst har råd.

Så i december far jag ner på födelsedagskalas och jag har nu bokat både tåg och hotell och ser väldigt mycket fram mot resan. Det lovar att bli en helg riktigt i nostalgins och tillbakablickandets tecken och det trivas jag väldigt bra med. Rapport från äventyret kommer i sinom tid.