Så har man då snart gjort de två första veckorna av terminen och de har gått fort. Man kommer så snabbt in i de gamla hjulspåren och jullovet blir ett snabbt förbiglidet minne bara.
Som framskymtat i tidigare inlägg har jag kommit in i ett återfall av släktforskning och det är förfärande roligt. Samtidigt måste skoljobbet komma i första hand så tiden vill inte riktigt räcka till.
Det sker alltså inte så väldigt mycket annat i livet just nu än jobb, resor till jobbet, resor på helgen, familjeliv och mysfredag i lilla stugan i stora skogen. Det är en ultimat njutning att sätta på en gammal fin 78-varvare, hälla upp en kopp kaffe och greppa ett frasigt wienerbröd mellan tummen och pekfingret, samtidigt som jag tittar ut mot fåglarna runt fröautomaten.
Fast njutningen har blivit lite kantstött sedan jag inlett en intensiv GI-period. För mycket volym runt midjan kan vara livsfarligt och jag vill gärna hinna med ytterligare några år innan jag lägger akvarellpenslarna på hyllan. SÅ därmed får wienerbrödet ge plats åt en ostbit eller en lufttorkad fransk korv och det är ju inte det sämsta det heller.
Fortsätter tiden att gå lika fort som hittills så är det för övrigt alldeles strax dags att åka ner till Paris och fylla på korvförrådet. Och där är det väl risk att GI byter inriktning från Glykemiskt Index till Godis Intravenöst
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag inbillar mig också att jag kör GI metoden men jag kommer på mig själv med att fuska hela tiden, SUCK. Jag är mer imponerad av de enkla människornas kamp för brödfödan än de stora pamparnas välmående liv. Hur fick dom vardagen att gå ihop, hur trött kan man bli, hämta vatten i brun en dag som dessa med många grader minus och snö, bära ved, bära ungar, allt detta bärande, vilket umbärande! Jag gillar det med släktforskning att försöka sätta mig in i deras liv. Min fantasi tar fart!
76:e terminen, oj, jag är imponerad.
Jag brukar säga att det där med lång tjänstgöring på samma ställe mer tyder på bekvämlighet än lojalitet.
Post a Comment