Sista samtalet

Eller nästan i alla fall. Jag har nämligen bara två enkla utvecklingssamtal någon gång nästa vecka och det känns som ett intet. De här samtalen är ett gissel vi lärare har över oss. Ibland tror jag att även föräldrar upplever saken på samma sätt. Det har kommit direktiv om hur man skall skriva omdömen under senare år. Direktiv som är så trögsmälta att jag tackar min skapare att det bara var kvartssamtal när våra barn var i skolåldern.

Jag tror dock att det föräldrar fortfarande är mest intresserade av är att få veta hur ungen ligger till i skolan, om han trivs, sköter sig och går igenom sitt högstadium relativt ostraffad. Kriterier, måluppfyllelse, delmål och kursplaner i alla ära, men jag idkar lite civil olydnad och berättar om det föräldrarna verkligen vill veta.

Nu är det gjort och det är för sista gången med dessa barn, som jag nu lärt känna i tre år. Även föräldrarna är jag lite bekant med och flera av dem har jag själv haft som elever en gång i tiden. Det skapar nog lite trygghet för både mig och dem. Det är dock en väldans tid man måste lägga ner, med omdömesskrivning och samtalstid. När allt är klart känns det som när man var liten och lämnade tandläkaren med sista hålet putsat och klart.

Det är rysligt hur fort veckorna går. Redan sex veckor sedan jag besökte lilltösen i Paris och bara 8-9 skolveckor kvar till sommarlovet. Helgen som kommer skall bli härlig för då reser särbon hem till mamma i Lappland. Det där lät värre än vad det är. Modern har nämligen opererat andra knät och behöver lite hjälp hemma de första dagarna.

Dessa dagar skall jag bo i stugan. A trivs där också men hennes trivsel har, till skillnad från min, vissa naturliga spärrar. Hon sover inte gärna över när det är snö och kyla ute, när mössen springer vilt på diskbänken och duschvattnet ligger fruset nere på sjön. Sådana futiliteter hindrar inte mig. När helgdagsaftonen lägger sig över skogen skall jag sitta där med en liten whisky i hand, vevgrammofonen uppdragen och stearinljusen tända till lyse och stämning.