Nej, nu jävlar ...

... nu får jag allt se till att blåsa liv i den här gamla bloggen. Tur att många av mina läsare även finns på Facebook ty där framgår det med all önskvärd tydlighet att jag lever och har hälsan. Nä förresten. Det har varit lite si också med hälsan sedan sist. Mittveckan i mars slog ett virus till och däckade mig, snuvande och snörvlande i fyra hela dagar. Dock inte värre än att jag med stapplande steg kunde ta mig upp och plocka min dagliga geocache.

Efter ett vinteruppehåll sökte jag nämligen upp en liten burk i slottsparken i Lilla Edet på själva skottdagen. Bara för glädjen att få skriva in detta unika datum på loggremsan. Detta gav mig blodad tand och sedan dess försöker jag få en fylld datumsvit med minst en cache per dag.

Den sviten höll på att spricka förra helgen för då bar jag mig så dumt åt att jag vrickade knäet och vart alldeles rörelseoduglig. Till all lycka visste jag att det skulle finnas en burk, gömd under en parkbänk vid en vacker utsikt och dit kunde man ta sig även med kryckor (och Pronaxen) så till sist vart även det datumet ifyllt i geoalmanackan. Stôllafora, skulle min gamla mor ha sagt. Inte utan en viss rätt.

Sedan dess har jag blivit gradvis bättre och kan nu förskona min läsekrets från vidare sjukdomsredogörelser.

Det är inte ofta jag berättar om skolan här men de senaste veckorna har den tagit en oproportionerligt stor del av min tid. Skolverket har nämligen sagt att årets nior skall ha nationellt prov i biologi och eftersom det är jag som är den allenarådande gurun i detta ämne så har hela bördan lastats på mina axlar. Detta har inneburit rättande av cirka 60 häften med en rättningsmall som inte är av denna världen.

Märkligt nog har det känts både viktigt och stimulerande ty väldigt många elever kommer upp i godkänt resultat. Eftersom jag är ende biologiläraren på skolan är ju skälet till detta givet. Nu när alla prov är rättade skall jag börja föra in statistik så att skolverkets stora datamaskin ska kunna nagelfara varenda unges varenda svar och dra sina intelligenta slutsatser av dem. När det är gjort är jag sedan länge pensionerad och säger som stinsen att ”det skiter jag i”.

I början av månaden hade bonusbarnet födelsedag vilket firades med lunch uppe i stadens högsta torn tillsammans med barn, moder och mormoder. Jag fick sedan äran att vara huvudkock till barnets eget födelsedagskalas där det stod sushi och små läckra dessertglas på menyn.

Och så skall jag ju på bröllopsresa! Sonen ska gifta sig långt borta i Norra Amerika och jag skall vara en sådan där rostebrödsmästare, som håller ordning på talen. Biljett är bokad och förväntningarna börjar redan nu skruvas upp trots att det är ett halvår kvar till resan. Det ska bli jäkligt kul. Även syster med familj följer med. Jag har förresten alldeles bestämt för mig att det finns järnvägsmuseum i Sacramento.

Ja, detta var en snabb och ofullständig redogörelse kring vad som sig föredragit haver den senaste månaden. Det jag glömt är förmodligen inte värt att komma ihåg.