Carpe Diem

Det där är en floskel, ett uttryck som varenda grundstött amatörfilosof tog till sitt valspråk sedan "Döda poeters sällskap" haft premiär. Dock känns det som att jag fångade dagen idag. Så fort övriga familjen dragit sig iväg till sina arbeten i morse skyndade jag mot garaget. Tog fram bilen och for ut till stugan i Sollentuna.

Jag hann dit medan det fortfarande var ganska mörkt och där fångade jag in dagen när den sakta drog sig upp över skogskanten. Det var en stor känsla. Alldeles tyst i skogen, blott från fjärran av E4:ans trafik hördes helt sakta bruset.



Jag fick raskt ihop lite späntade tjärstickor och kunde göra upp en rejäl brasa i eldkorgen. I ett huj såg det ut som julkortet, jag gjorde i år och det var riktigt vackert.

Nu hade värmeljusen värmt upp stugan så att jag kunde gå in och koka kaffe, lägga en platta på vevgrammofonen och lyssna till Gamle Svarten med Sven-Olof Sandberg. Sedan kan man inte begära så mycket mer - i alla fall inte i en halvoffentlig blogg...