En doft av den fina världen

Idag upptäckte vi att det var internationell matmarknad runt Segels torg. Först stod där ett par glada engelsmän, som radat upp burkar med Chutney, Jam och Marmelad av alla möjliga smaker. Folk fick provsmaka med trästickor och jag föll för en gammaldags marmelad med ordet Vintage på etiketten. Även jag är ju "Vintage" som bekant.

Nästa stånd fylldes av alla de mest härliga ostar, som en tvättäkta fransos gick och skar upp och portionerade ut till hugade spekulanter. En bit ost, som såg ut precis som de jag brukar köpa vid mina besök hos lilltösen, gick ner i kassen.


Ytterligare en bit bort stod några italienare, som sålde parmesan i stora bitar samt lufttorkade korvar av den typ jag också brukar köpa i Paris. A handlade en rejäl ost och fick dessutom två! korvar på köpet, bara för att hon talade italienska. Jag kanske skulle ha svängt mig ned lite franska hos osthandlaren?

Slutligen kom vi till en tysk bod där de sålde apfelstrudeln och stora mäktiga bröd, fyllda med smält ost och skinka. Gott gotti gott gott och alldeles lagom lunch för en julmarknadsbesökare i storstaden.

Det stinker

Eller snarare. Det stank hemma i lägenheten i Solna i veckan. På onsdagen möttes de inneboende av en vidrig doft vid hemkomst från jobbet. Genast föll misstankarna på mig. Såsom varande familjens ende gourmet får jag utstå spe och begabbelse när min kulinariska utsvävningar tar sig alltför våldsamma uttryck.

Ingen har glömt den gång då en medpassagerare på X2000 frågade tågmästaren om avloppet läckte när jag tog upp min gorgonzola och bredde mig min matsäckssmörgås. Och mina barn har fortfarande doften från Gamle Ole, som en traumatisk upplevelse i barndomen.

Nu tänkte familjen att jag glömt kvar en ostbit i finsoffan och man letade febrilt tills någon kom på att en prydnadskål i födelsedagsbuketen börjat nicka betänkligt. En noggrannare besiktning av blomman visade att den börjat vissna och inte nog med det. Den hade börjat ruttna och doften som spridits var den av rutten kål. Och så skulle JAG bli misstänkt!

Folkstjärnan

Ett annat tidigt julminne från mitt första hem i Gammalsbo är skenet från den vackra orange "folkstjärnan" som mamma hängde upp i rumsfönstret till jul. Ja, då hette den inte folkstjärna. Det var först senare, när trendiga designers skapat stylade stjärnor i svart metall och vit plast, som förståsigpåare föraktfullt fnös Folkstjärna åt mitt barndomsminne.

Men nu har den kommit åter i mitt liv och givetvis är det även denna gång den utomordentliga tradera.com-siten som varit mig behjälplig. Fast det är nog ingen äkta femtiotalsstjärna utan en ganska moderna skapelse eftersom förpacknignen var märkt med EAN-kod. Men det spelar ingen roll för skenet är precis detsamma som när jag var liten.

Min tomte är tillbaka

Som liten minns jag hur vi barn alltid hade var sin ljusstake, stående vid tallriken när vi åt julmaten på julafton. Min tomte var en gammaldags figur i röd luva, blå jacka och gröna byxor, som låg framstupa med ett stearinljus framför sig.

Jag vet inte varifrån tomten kom, men vill gärna tro att mamma haft den med sig från sitt föräldrahem. Kontakten med hennes jular i Remmene var viktig för mig även om jag aldrig firade själva julafton där.

Ett särmärke hos min tomte var att ena benet var avslaget, men han var på intet vis mindre värd för det. I min barndom var det ofta saker gick sönder utan att man gjorde för mycket väsen av det. Värre var det att tomten så småningom försvann.

Någon gång, sedan jag börjat studera på annan ort, hade mor haft storstädning och därvid lyckats slarva bort tomten. Jag kunde leva med detta men höll varje jul minnet av hennes försummelse vid liv genom att oskyldigt fråga om hon sett till "min" tomte.

Det hade hon inte. Och inte jag heller. Inte förrän nu, när jag fann honom på auktionssiten tradera.com, där han för ett par veckor sedan bjöds ut bland julsakerna under kategorin antikt & design.

För att vara säker på att få honom fläskade jag i med ett synnerligen rejält bud. Det skrämde slag på konkurerande spekulanter och jag fick min tomte till ett humant pris. Och idag har han kommit hem, med båda benen i behåll, och han har redan lyst upp tillvaron för mig i novembnermörkret, som en liten tjuvstart inför julen.

Nostalgiska fynd

Det lackar mot jul så sakteliga och såsom varande fanatisk julfirare har jag börjat kolla på Tradera efter nostalgikickar med julanknytning. Det finns mycket att hitta där. Mellan 6- och 7 000 föremål under rubriken julsaker.

Jag bjuder friskt och saftar i ganska rejält för att få vad jag vill ha. Oftast sätter konkurenterna i halsen och stoppar budgivningen på mycket rimliga nivåer. Ibland kan det dock bli lite väl rimligt. Den fantastiska julbonaden ovan, handbroderad på kraftigt bomulsväv i en stil som mycket påminner om de tomtar jag såg som liten torde kunna vara från 30-40-talet. Såvida det inte är en skickligt maskingjord kopia från Taiwan.

Men skit samma. Så ska en julbonad se ut och jag var beredd på en tuff budgivning men vad blev det? 1 kr! En ynka krona fick jag broderiet för och det tyckte t.o.m. jag var hutlöst så jag skickade en femtiolapp. Inte för att säljaren gjort bonaden, men ska de bemöda sig om att packa in detta vackra föremål till mig efter att ha satt ut det på nätet och kollat försäljningen så ska de ha något mer än en krona för besväret.

Fast igår vann jag en fantastisk tomte och där vart priset inte hutlöst på det viset. Där fick säljaren lön för mödan och jag fick .. Ja, mer därom sedan!

Fågelfotografering

Idag har jag haft sällskap ute i stugan. Småfåglar har gästat vår enkla fröautomat, bestående av en specialdesignad kork till en vanlig pet-flaska. Den är så konstruerad att fågeln omöjligt kan äta och skita på en gång, i alla fall inte på samma plats, och de små liven har frekventerat automaten hela dagen lång.


Det har sagts förut, men måste ändå upprepas. Det är ett paradis på jorden att sitta där ute i storskogen, som är så tyst och fridfull trots närheten till storstaden. Och inte är jag utestängd från stora världen heller. Via mobilen når jag lätt internet och kan hämta hem filer från skolan där kollegerna trälar vidare med fredagsmys i ett hägrande fjärran.

Självgodheten har fått ett ansikte.

Det kan inte hjälpas. Trots att jag "bara" blev trea i veckofinalen av Vem Vet Mest och trots att jag tyckte jag svarade "Vet Ej" på de flesta frågorna så var jag oerhört stolt när jag bar hem min blombukett på en överfull SL-buss den där torsdagseftermiddagen i slutet av juni.

Ja, man skulle kunna säga att jag var rent mallig. Detta var mitt andra framträdande i programmet och efter att ha nått så här långt har jag nu ingen tanke på att ställa upp ytterligare en gång. Man skall ju sluta när man är på toppen.

Den här gången har jag varit väldigt noga med att inte säga hur det gick och det är väl bara Anna, Bibbi och Petter, vilka satt i publiken, som visste resultatet. Plus pappa och svärmor. Men jag har nu, i motsats till första framträdandet i våras, spridit ut hejdlöst med reklam för sändningen och jag tror mig veta att väldigt många bekanta sett programmen.

Igår satt jag på¨tåget, när Vem Vet Mest sändes men så fort det var slut, halv åtta, rasslade det till i mobilen, som nära nog dränktes i sms från folk som ville gratulera och kommentera. Väl framme kunde jag så se programmet på SVT-Play.

Jag har varit lite orolig för att jag gjorde ett alltför frimodigt intryck eftersom jag inte var ett dugg nervös denna gång, men det var nog inte så farligt med den saken. Men här, på min egen blogg, kan jag bete mig hur som helst och serverar därför denna bild av en självgod pristagare med den dignande blomsterkvast som blev min belöning.