Dellenbanan

Nu har jag lyssnat till Dellens vågor på riktigt och inte bara på stenkaka. Fast ljudet från vågorna doldes av dunkat och skramlet från dressinens hjul. Vi har nämligen varit ute och cyklat på det som en gång i tiden, för 150 år sedan, var världens nordligaste järnväg - Delenbanan. Nu är den nedlagd men ligger kvar mellan Hudiksvall och Ljusdal, dressincyklister till fromma.


Vi nöjde oss med att cykla från Delsbo till de tunnlar vi visste skulle ligga en bit västerut. Fram till dem skulle vi bjudas ett vackert slingrande spår utefter sjöstranden. Ack hur besvikna blevo vi icke?


Järnvägen sträckte sig i ett par oändliga raksträckor i tät snårskog och med gräs upp till knäna innan den närmade sig sjöastranden men fortfarande skymdes av tät skog. Inte förrän alldeles innan tunnlarna blev det så där vackert som broschyrerna om banan visar. Och dessa korta sträckor gjorde hela turen värd sitt besvär.


Fast det var en grej till som gladde oss mycket. Våra värdar, Lennart och Gun-lis som vi övernattar hos på vägen norrut, hade varit ute och satt upp en glad skylt vid en vägövergång utefter spåret och sällan har vi väl blivit så glada över ett handgjort plakat.