Försenad våffeldag

Det var ju i fredags vi skulle äta våfflor till åminnelse av att jungfru Maria blivit havande, eller, som Täppas Fogelberg uttryckte saken i sin blogg: Att en gas hade gjort Maria på tjocken.

Detta störde dock inte aptiten när jag vid dagens besök hos min gamle far lagade till våfflor eftersom ingen av oss hade ätit sådana i förra veckan, då det begav sig. Nu är det ju tisdagar som av tradition blivit besöksdag hos den gamle. Hans liv är trist, tomt och enahanda där hann sitter vid sitt fönster och tittar ut, med ögon som inte ser annat än i starkt ljus och med öron som vägrar göra tjänst. Förstörda av många år i ett bullrigt växellok.

Så det är en god gärning att besöka gubben dessa tisdagar. Ibland hälsar vi på någon släkting, ibland lagar jag till någon gammal favoriträtt; stekt salt sill, stekt fläsk med löksås och idag alltså våfflor. Han vart fullkomligt mätt efter tre styck, men det blev tyvärr inte jag. Mätta och belåtna tog vi oss i alla fall ut på en liten biltur i trakten. Körde på gamla vägar där han själv kört mjölkbil på fyrtiotalet, förbi gamla gårdar där han tjänat dräng ännu längre tillbaka.

Vi har aldrig haft mycket gemensamt att prata om och inte nu heller, men dessa tisdagsbesök tror jag betyder mycket för honom och på något vis känns det rätt kul att åka dit. Fast ännu roligare att åka hem efter besöket.

Idag har jag äntligen börjat lyssna på talbok efter ett långt uppehåll. Det är en äldre bok av Henning Mankel, som heter En seglares död. redan efter en dag har den gripit tag i mig så att jag till och med har med mig hörlurarna på dass. Mankell, och Nesser, och Leif GW och - förstås - Stieg Larsson, är mästerliga.