Doktor Ödlund

Så är då tösen bliven promoverad till doktor. Doktor Ödlund, det låter något det, och ceremonielet lämnade inte mycket i övrigt att önska. Nej, här fanns all den pompa och ståt, som det engelska universitetsväsendet är mäktigt, nedärvt och förädlat genom seklerna.


Fast det var nära att vi inte kunnat vara med alls. När vi satt på Skavsta dagen innan och fick veta att planet till Gatwick var försenat och att vi skulle missa tåget mot Canterbury, då kändes det ett tag som om vi skulle missa hela härligheten över huvud taget. Men mera om detta i ett annat inlägg, där jag koncentrerar mig på Ryan Air.


Nu var det alltså torsdag morgon och vi traskade iväg mot Katedralen genom staden. De höga tornspirorna syntes lång väg över de låga medeltida korsvirkeshusen som ger staden dess karaktär och charm. Jag hade nog trott att vi var några stycken nära och kära som skulle se våra telningar promoveras i ett hörn av den stora byggnaden.


Ack som jag bedrog mig. En flerhundrametrig kö ringlade från ett håll med alla de som fått första omgången biljetter och vi som fått andra omgången stod i en mäktig kö åt vårt håll. På något konstigt sätt hamnade vi ganska långt fram i den här andra kön och det tackade vi för. Ända tills det började regna. Insläppet påskyndades inte på minsta vis av den anledningen och vi fick stå och bli blöta medan vakterna väntade in de sista senkomna gästerna med blå biljett. När vi väl kom in fortsatte vår tur och vi anvisades ströplatser närmast gången, ganska långt fram, så att vi fick perfekt utsikt. Att vi inte fick sitta bredvid varandra spelade mindre roll. Fotografering var förbjuden men hindrade inte mig från att plåta ganska friskt.




Först kom en massa ungdomar i mantlar och platta hattar, sådana som jag kände igen från studenter i min barndoms Kalle Anka tidningar. Jag tyckte det skulle bli kul att se E i en sådan men döm om min förvåning, och stolthet, när hon tågade in bland de allra sista i en annan och helt magnifik hatt av typen bullig basker med elegant tofs. Jag insåg att de som hittills gått in var en samling sketna kandidater och magistrar medan de få som kom in sist var de riktiga doktorerna.


Sist kom fakulteternas professorer och rektor och borgmästare intågande i än mer praktfulla skrudar. En kvinna bar en lång välsvarvad stav i silver som symboliserade den kungliga närvaron vid ceremonin. Annat det än i Sverige där man får sitt examensbevis i ett brunt kuvert med posten. Nu stod en professor från Historiska institutionen och ropade upp varenda kandidat med för att de skull få gå fram och hämta sitt examensdiplom ur decanens hand. Det fanns en doktor bland historikerna, en som skrivit en avhandling och tecknade serier och karikatyrer.






Sedan följde en professor från naturvetenskapliga fakulteten som delade ut diplom till sina studenter. Sist bland dessa kom fem doktorer och en av dessa var E, som fick sitt diplom efter en stunds privat samtal med decanus varefter hon tågade genom kyrkosalen till sin plats. Nu var allt slut och alla samlades utanför katedralen för att fotografera och gratulera. Vi tog flera, ja egentligen massor av fotografier på dels E, dels henne med hennes moder och mig och med henne och två doktorandkollegor.


Resten av eftermiddagen strosade vi runt lite i staden och åt lunch och middag och fikade och betjäningen förstod sig på dräkterna och bjöd den nyblivna doktorn på delar av förtäringen. Se det var en häftig tillställning, en sådan där som man aldrig glömmer.