Sakta vi gå genom stan

Efter återkomsten från Lappland har vi tillbringat några fina dagar ute i stugan. Där har vi betat av ett par punkter på årets "Att-Göra-Lista" så som att bygga en regelrätt latrinkompost, vandra runt sjön samt att lasera sovrumsgolvet vitt. Vi har haft gäster och sovit över även om vädret inte varit det bästa; gråmulet och med ett oförlöst regn hängande i luften då och då.

Idag hade vi dock kommit till den punkt där civilisationen pockade på uppmärksamhet och vi drog oss in mot stan där vi strax strålade samman med P och lilla Noomi. Medan damerna drog sig in i butikerna slapp Noomi och jag undan med att sakta flanera längs Drottninggatan i jakt på ett par geocacher.

Det är slående vilken uppmärksamhet man får som hundförare. Jag har aldrig pratat med så mycket människor eller fått så många leenden på stan som idag. Det kändes bra även om det var ganska uppenbart att folks vänlighet riktade sig mot hundvalpen. Hon visade sig från sin allra bästa sida idag och gick tyst och lugn bredvid mig. Till slut vart det lilla livet trött och när vi ätit på en trottoarservering föll hon i sömn i mina armar.


Efter att ha varit i storstaden i tio år nu så börjar man se väldigt tydligt vilka det är som är turister. Deras spända uppmärksamhet och oro för att göra bort sig på något sätt syns så tydligt. Och jag känner igen mig själv i dagens turister från när jag själv gick här som turist, när barnen var små.

En av de geocacher jag tog idag fanns vid Stallbron nedanför slottet och låg så till att massor av folk kunde se mig när jag sökte. Att hitta cachen var lätt men att ta den obemärkt desto värre. Till slut gick jag bara och plockade fram burken, tog den med bort till en bänk där jag fyllde i registreringen och sedan fort tillbaka för att gömma burken igen. En turist följde mina förehavanden med stor uppmärksamhet, men han gick inte fram till burken sedan vi lämnat den. En av mina följeslagare antog att turisten tagit mig för en uteliggare som gömt sin matlåda på detta konstiga ställe ...