Friday, November 02, 2012

Äntligen framme

Äntligen var jag så framme i Paris och möttes av en ung, vacker dam i röd kappa, dottern som genast ledsagade mig och väskorna till hemmet via en direktbuss, som hon fann precis innan den skulle gå. Hon fann behag i de små gåvor jag hade med mig och jag fann ett oerhört behag i den ostbricka hon strax bjöd på.



Jag hade uttryckt en önskan om att det månde finnas en ost och lite oliver hemma som jag kunde förgylla den croissant med, som jag brukar köpa på boulangeriet nere om hörnet, varje morgon jag är här. Hon hade hörsammat min önskan och två brickor, inte en, stod på bordet, överlastade med ostar. Den ena läckrare än den andra. Det vart en härlig lunch där ostarna, kexen och frukterna "gifte sig" perfekt med det vita vinet. Och så hade jag mage att säga att för mig är alla sådana här ostar en Brie. Ack, o heliga enfald och nu vet jag bättre.



Vi hade inte planerat vår dag särskilt noga, men så hade en kollega, fransklärarinna, råkat visa en bild från det café där Amelie Poulain arbetar i filmen Amelie från Montmartre. Det blev en härlig utflykt. Erika styrde med säkra steg mot rätt ställe och jag fick sitta vid ett bord som jag mindes från filmen. Vi tog var sitt glas vin och kände oss mycket franska. Vid bordet bredvid satt ett ungt par från Amerika och det var alldeles uppenbart att kvinnan sett filmen många gånger för hon såg precis ut som Amelie. Jag kunde inte låta bli att komplimentera henne för den vackra klänningen när vi gick därifrån och jag tror hon uppskattade det.



Vi gick nu vidare mot den grönsaksbutik, som ligger längst ned i det hus där Amelie bor i filmen.härifrån är det inte långt till en stor hög kakelmur där JAG ÄLSKAR DIG står skrivet på en herrans massa olika språk. Dt som drev oss dit var inte i första hand romantiken utan det faktum att det finns en geocache där och den fann Erika utan större problem. Vi hittade svenska och estniska och en hel mängd andra språk.



Nu var det inte långt från Montmartre och plötsligt fann jag mig stående inne i Sacre Coeur, som ligger alldeles för högt för att jag skulle orkat knata dit upp själv. En lägligt placerad bergbana hjälpte mig. Jag köpte ett ljus och tände det tillsammans med tusentals andra som tänts just denna kväll då man firar minnet av sina döda. Gamla mor skulle aldrig ha betalat 2 euro för ett litet värmeljus. Hon skulle ha erbjudit Gud ett 5 centmynt och en euro och bett honom välja - och hjälpt honom på traven. Men nu var det Erika som köpte och katolska kyrkan som sålde och det är de bra på ända sedan de började kränga avlatsbrev på medeltiden.



Nu hade det hunnit bli skymning och vi drog oss hemåt för att förbereda oss för dagens sista programpunkt - Sushibuffé. Vi var båda tämligen hämningslösa så det är skönt att jag grävt ner viktväktarappen även under denna resa.

3 comments:

e said...

Vid mötet på flygplatsen skrämde jag slag på farsgubben genom att säga att WiFi:t hemma inte fungerar, men att det kan väl inte göra så mycket ty han hade ju ändå kommit för att hälsa på mig.

Jag tror knappt att jag åstadkommit samma effekt ifall jag sagt att taket rasat så att det regnade in och vi var tvungna att sova i neoprendräkt och flytväst...

Anonymous said...

Erika- Du får tänka på att gubben börjar bli gammal, såna uppgifter som att WiFi inte funkar kan ju få honom att kollapsa fullständigt, det hade blivit en belastning för både dig och det franska sjuksystemet. Du kanske hade fått ta hand om ett totalt kolli- stressa inte upp honom så;-)
/Martina

Anonymous said...

med HiFi är han tämligen självgående/syse