Den förstföddes återkomst

Januari tonade ut och februari rann in i en spänd förväntan på den förstföddes ankomst. Det är ett år sedan vi senast sågs och sju-åtta år sedan han besökte mig här i stan. Det var inte utan att det kändes lite pirrigt och i god tid stod jag nere i hamnen och såg hans båt angöra i morse. Resan till fosterlandet har gått via Finland där han besökt en god vän.

Pirrigheten försvann så fort jag såg honom komma gående genom utgången från terminalen för han var sig precis lik, bortsett från en massa kilo som försvunnit sedan sist. Tyvärr hade hans klocka missat att ringa så han försov sig och hade inte hunnit äta frukost ombord. Vi stack alltså in på min närbutik innan vi fortsatte mot det självklara första besöket under hans vistelse här - lilla stugan i stora skogen.

Där fick vi snabbt upp värmen med fotogenkaminen och några stearinljus. Kaffe med croissant och youghurt blev en bra start på dagen trots att gossen ådragit sig en krånglande mage. Likt sin far är hans lilla magge känslig för kyla och de senaste dagarna hade han, utan att gå in på detaljer, mått skitdåligt. Nu var han dock på bättringsvägen och fick behålla frukosten.

Vi konstaterade att vi nog är förfärande lika i mycket mer än magfunktioner och N sa spontant att i det här pörtet skulle han nog kunna tänka sig att ha sin skrivarlya, precis som jag min målardito. Nu var det dock lite väl svalt och med en mage som inte kändes helt fräsch for vi in mot stan sedan vi druckit kaffe och fikat. Men nu vet han i varje fall hur det ser ut vid stugan och kan bättre ta till sig mina ständiga påminnelser om livet ute i stora skogen.