Resan

Resan gick bra. Visserligen kom vi iväg en kvart för sent, men medvind och hemlängtan gjorde sitt och vi landad på Dublin Airport tjugo minuter före utsatt tid. Min oro för att missa tåget mot Cork var alltså helt obefogad. Jag hade bokat med mycket god marginal men flyg kan ju också bli mycket sent. 

En lucka i molntäcket när vi passerar Skottland på hög höjd

Det fick dottern erfara, när hon lämnade Arlanda två timmar sent i morse pga en krånglande motor. För mig var det nu bara att hämta väskan, kliva ut från flygterminalen, rakt in i buss 747 mot Heuston Station där jag fick några timmar att fördriva i väntan på tåget. 

Irländsk fårstuvning och en Guinness därtill

Dessa fördrev jag till att börja med med en irländsk fårstuvning med goda kokta grönsaker och en Guinness. En måltid som jag längtat efter sedan jag senast var på gröna ön. Resten av tiden tillbringade jag med en koppa cappuccino och med att studera tågen vilka här på Irland rullar på spår som är 16,5 cm bredare än i resten av världen. 

Visst syns det väl att spåren är bredare?

 För att köra dottern hade jag stigit upp i svinottan i morse så jag slumrade till lite under resan men kom sedan i samspråk med en äldre dam i sextioårsåldern. Samtalet rörde mest hennes enda besök i Sverige, i Torekov, och jag påminde henne om att hon nog hade besökta Hallands Väderö vid det tillfället. Det hade hon och hon vart lite förbluffad över att helt ha glömt detta.

Utsikt från tåget vid Thurles, med uppgift om vädret

Framme i Cork stegade jag genast iväg hem mot sonen. Det blir fjärde gången nu och jag känner att jag börjar få grepp om stadens struktur så det var inga som helst problem att hitta själv. N hade ännu inte slutat jobbet så jag steg in på restaurangen i bottenvåningen av hans hus och möttes av ägaren/värden som kom emot mig med öppna armar och hälsade mig välkommen. Han har sett mig ett par tre gånger ihop med N men kände uppenbarligen igen mig. Det kallar jag för ett gott kundbeteende.

En bild av njutning

Jag hann med en Guinness innan N dök upp. Den smakade guld. N var hungrig så vi gick genast till ett av våra favorithak i stan - Bodega - som är en vackert inredd restaurang/pub i en gammal saluhall. Jag är vän med stället på Facebook och blir ännu mer van efter denna kväll ty dels hade de ett fungerande Wifi, dels visade det sig att man kunde äta där för två och betala för en, något jag på hedersord inte hade en aning om när jag erbjöd mig att ta notan. 

Kaffe på maten är lika gott på Irland som hemma

Och sedan vart det afton den första dagen och jag somnade sött.