På Ålandshav

Människan lever icke allenast av fett och protein. I synnerhet inte igår då vi företog en resa ut på Ålandshavet till Mariehamn där vi bytte båt och genast for samma väg tillbaka. Resa och resa förresten. Det handlade mer om boskapstransport kändes det som när man såg vissa av sina medresenärer.

Rsearrangörens koncept är att locka ut folk i tolv timmar med ett mycket lågt biljettpris, erbjuda butiker med onödigheter till kostnader som är lägre än på land, samt otaliga barer och restauranger där sprit utskänkes till den som kan stå på egna ben och fortfarande hitta plånboken i innerfickan.

Jag kände mig snål och sniken, när jag tackade nej till ett glas konjak, då jag beställde en koppa kaffe. Fast det ska medges. Ölen uppe på soldäck, medan vi sakta gled fram mellan kobbar och skär, den satt fint. Lindade sig varmt och mjukt runt magen och skänkte lindrig i stela knäleder.

Och visst är det härligt att inleda dagen med ett enormt smörgåsbord där man kan botanisera bland ägg och skinkor, sill och ost, flingor och fil samt frasiga bröd. Så dags på dagen var de flesta medpassagerarna också relativt självgående och man slapp värja sig mot knuffar och stötar vid matbordet.

Dagens höjdpunkt var dock den stora buffén på hemvägen, som håller verkligt hög klass. Det var så länge sedan jag reste den här traden att jag glömt smörgåsbordets kvalitéer, men de varseblev jag fort när jag gick mina varv med tallriken likt en sköld framför mig.

Mätta och belåtna klev vi av färjan i kvällningen och konstaterade, att det nog trots allt inte var sista gången vi unnade oss en sådan här resa.