Självgodheten har fått ett ansikte.

Det kan inte hjälpas. Trots att jag "bara" blev trea i veckofinalen av Vem Vet Mest och trots att jag tyckte jag svarade "Vet Ej" på de flesta frågorna så var jag oerhört stolt när jag bar hem min blombukett på en överfull SL-buss den där torsdagseftermiddagen i slutet av juni.

Ja, man skulle kunna säga att jag var rent mallig. Detta var mitt andra framträdande i programmet och efter att ha nått så här långt har jag nu ingen tanke på att ställa upp ytterligare en gång. Man skall ju sluta när man är på toppen.

Den här gången har jag varit väldigt noga med att inte säga hur det gick och det är väl bara Anna, Bibbi och Petter, vilka satt i publiken, som visste resultatet. Plus pappa och svärmor. Men jag har nu, i motsats till första framträdandet i våras, spridit ut hejdlöst med reklam för sändningen och jag tror mig veta att väldigt många bekanta sett programmen.

Igår satt jag på¨tåget, när Vem Vet Mest sändes men så fort det var slut, halv åtta, rasslade det till i mobilen, som nära nog dränktes i sms från folk som ville gratulera och kommentera. Väl framme kunde jag så se programmet på SVT-Play.

Jag har varit lite orolig för att jag gjorde ett alltför frimodigt intryck eftersom jag inte var ett dugg nervös denna gång, men det var nog inte så farligt med den saken. Men här, på min egen blogg, kan jag bete mig hur som helst och serverar därför denna bild av en självgod pristagare med den dignande blomsterkvast som blev min belöning.