VI har nu åter tagit upp den goda vanan att gå en timme om dagen. Speciellt skönt för mig som, tack vare ett struligt knä, inte kunnat promenera på flera år. Efter den lyckade knäledsplastiken i fjol våras skuttar jag nu fram över stock och sten likt den yngling jag en gång var.
Vi har länge talat om att gå norrut genom skogen från vår stuga och idag gjorde vi slag i saken. Det var en skog som jag kunnat falla i trance inför under min tid som orienterare. Och längst norrut, vid sjöändan, stötte vi på det järnåldersgravfält, vi hört talas om.
Det låg på en kulle bland höga avlövade ekar och med utsikt över ett vackert haglandskap. Högst upp låg där tre stora tydliga gravrösen, vilka alla hade fallit in i en grop i mitten när gravkistans ursprungliga trätak fallit ihop för hundratals år sedan. En majestätisk plats och ett givet utflyktsmål för vårens vandringar med pic-nic-korg på ryggen.
På hemvägen fann vi en nyväckt snok i skuggan, på en nordsluttning där han var så stelfrusen att han inte förmådde röra sig när vi kom gående. Vi såg också stora fält av blå sippor och gula tussilago, samt fjärilar, sökande efter lämpliga platser till sina ägg innan de förenar sig med sina förfäder. Våren är faktiskt också en fin tid.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Så duktiga ni är som går en timme om dagen. Det hinner inte jag med, fast det är väl egentligen en undanflykt det tycker hunden åtminstone.
Nja, ska sanningen RIKTIGT fram så är det inte RIKTIGT en timme, kanske 50 min och för min del inte RIKTIGT varje dag. Men nästan
Post a Comment