Så ikväll var vi där kl sex och vi var ingalunda ensamma. 300 utställare fanns på plats och flera hade med sig gäster. Alla blev vi bjudna på snittar och champagne/cider och där fattade jag snabbt galoppen. I en sådan stor folkskara är det ingen som märker hur många gånger man angör bordet så det gjorde jag - många gånger.
Efter ett högtidligt invigningsanförande öppnades så utställningen och vi kunde anträda utställningslokalen och där hängde den. Den lilla duken. Det är ingen märkvärdig duk. När jag första gången hörde dess historia väntade jag mig att få se ett storartat slöjdalster.
A började på den här duken i trean där hon fick en slöjdlärare som var en katastrof. A kände genast att hon inte var omtyckt och att vad hon än gjorde så var det fel. Det skulle bli en julduk med en bård och en gran och den lilla A sydde och tog upp och sydde igen men slöjdläraren bara fnös. Det blev jul och A bytte ut motivet mot en påskkyckling men när påsken gått utan att duken var klar började hon brodera en tulpan för att till slut, när sommarlovet närmade sig, få sitta i en av de högre klasserna och göra färdigt duken med en sommarblomma.
Och här hängde den nu, en oansenlig liten röd duk bland en mängd andra broderade dukar. Där stod inget om dess bakgrund men i utställningskatalogen kunde man läsa den. Aldrig hade väl den lilla tioåringen kunnat drömma om att hennes tygbit en gång skulle hänga på det största museet nere i Stockholm, men nu gör den det ty outgrundliga är dukens vägar.
2 comments:
A, Vad kul att din duk och din historia kom med på utställningen. När jag nu såg din och de andra dukarna tyckte jag mig se den version jag sydde några år innan dig, en vit, på aidaväv med mönster som ramar och fransar i kanten (betydligt enklare avslut än på din)
Ja, grattis till det! Måste känts fint att se den där! Tänk att det finns en historia bakom nästan varje ting där...
Post a Comment