Tidens tand

I morse fick jag en påminnelse om hur hårt tidens tand kan gnaga. När jag kom till busshållplatsen såg jag på långt håll en synnerligen bedagad kvinna, som stod där och hade tämligen svårt att hålla lodlinjen stadig. Hon och hennes herrsällskap håll var sin öl i näven och jag klassade henne genast som "fyllekärring" medan mannen verkade tämligen fräsch.

När jag kom fram och ställde mig på min vanliga vänteplats började hon plötsligt fixera mig och utbrast plötsligt att "dig känner jag igen". Hon hade sett mig i Lilla Edet någonstans och jag fann för gott att erkänna vad jag ägnar mig åt där.

"Ja, men det är ju Alf", kraxade hon lycklig och omfamnade mig. "Jag hade dig i kemi på högstadiet." Jag såg hur resten av resenärerna drog en lättnadens suck över att det var mig hon gav sig på men jag talade vänligt till henne och sa att jag glömmer alla mina elever, redan efter ett år. Hon berättade då vad hon hette på den tiden och faktum var att jag mindes namnet.

När jag sedan kom in i bussen och satte mig började minnet klarna ytterligare och jag såg en liten tyst, men stark, tjej framför mig. Jag mindes hur jag en gång hade gått in på en kemilektion med en stadig pris snus under läppen och hur hon då tagit fram en cigarett och tänt den i protest mot att bara jag fick bruka nikotin. Jag har alltid kommit ihåg det där med en viss beundran.

Framme på skolan slog jag sedan lite i de register jag har tillgång till och kom fram till att hon är faster till ett stackars flickebarn som går här nu, att hon är någonstans mellan 40 - 50 och att man ur de torra registeruppgifterna kan skönja en trist historia med ensamstående moder, fosterhem och tidigt föräldraskap. Så det är verkligen sant det där med att tidens tand gnager hårt ibland.