Tiden går väldigt fort!

Mitt förra inlägg handlade om att tiden går fort. Ibland går den alldeles extra snabbt. Som när man står i frågepulten i TV och skall tala om vad en känd mongolietexpert från början av 1900-talet heter. Det finns ju bara en - Sven Hedin, men så ingick ordet Strindbergsfejd i frågan och hjärnan kopplade då in en annan strindbergsfiende; Heidenstam.

Har man bara tre! sekunder på sig så blir det inte mycket sållande i tankebanorna utan stressen slänger fram fel namn. Men det var kul att vara med och att få se hur en TV-inspelning går till. Det är inte utan att man blir lite imponerad av programledaren, som så suveränt lotsar programmet förbi alla fallgropar och hinder som kan dyka upp när man jobbar med människor.

Det var bara två korta avbrott i den inspelning där jag deltog och inget av dem märker man som tv-tittare. Det ena var vid frågan om Basshunter, där en kamera strejkade och vi fick ta paus i fem minuter. Det andra var en kort omtagning, när Rickard formulerade frågan om Peps Persson fel,

Jag hade dock väntat mig att TV:s genomslagskraft på hemmaplan var större. Inte direkt så att horder av autografjägare skulle kasta sig över mig i morse, men lite mer kommentarer hade jag nog väntat mig. Nu är det bara en kollega som sagt något och han visste om det i förväg. Vidare har tre elever berättat att de sett mig men inget mer.

Fast egentligen är jag ju inte förvånad. Vi lärare har ju ingen riktig arbetstid så som vanligt folk har. När Svensson bänkar sig framför TV:n efter kvällsmaten går läraren till sitt skrivbord och rättar prov och planerar lektioner. Det blir ingen TV-tid då.