Änglar i vita rockar

Likt små änglar i vita rockar svävade de omkring i salen, de sjuksköterskor som var satta att ta hand om oss, de dagar vi förunnades gästa deras sjukhus. För mig som har svårt med ansikten såg de nästan likadana ut allihop och alla verkade heta Susanne eller Christina.

Utom Ahmed. Han såg faktiskt lite annorlunda ut och var för övrigt den ende som talade en fullt begriplig svenska. Övrig personal rådbråkade någon konstig infödingsdialekt från de djupa skogarna i norra Skånes vildmarker. Men vänliga och hjälpsamma var de allihop.

Med ett elakt undantag. Sjukgymnasten. Hon kom in i salen redan dagen efter operationen och fullkomligt blixtrade av hälsokost och gymtimmar. Under ett ilsket rött hår sågs ett leende från öra till öra och däremellan ett par ögon som sa: " Nu jävlar gubbar: Nu skall ni få igen för tusen år av kvinnoförtryck".

Och det fick vi. Kvinnaböske vrålade i högan sky när han tvingades ner på golvet i stående ställning. "Där har du för din förtappade själ", konstatertade murarn förnöjt. Han hade opererat höften och skulle inte plågas ännu på någon dag. Elvis Presley var så illa däran att t.o.m. sjukgymnasten förbarmade sig och i stället fick jag kliva upp.

Murarn, som hoppats på ännu en Guds straffdom över de osaliga, såg besviken ut när jag kunde ta mig fram till dörren och ut i korridoren. Det funkade riktigt bra och jag väntade fortfarande på de där smärtorna som överläkaren lovat. Men det var skönt att åter få ramla ner i sängen.

Men ännu var det inte över. Jag fick handgripliga instruktioner om ett träningsprogram som skulle genomföras en gång i timmen så länge jag var vaken. Det var säkert nyttigt men det var å andra sidan inte så många timmar i sträck som jag verkligen var vaken.

Ungefär så här förlöpte dagarna på sjukhuset i Hässleholm. Jag fick aldrig de där hemska smärtorna, men det beror säkert på att jag har god tålighet mot alla de tuffa preparat jag stoppar i mig dagligen. Jag går här i min våning, som en drogad, och undrar om de har märkt att jag inte kommit till jobbet idag. Sjukskrivningen som lät så rolig förut kanske kan bli lite trist om det drar ut för länge på tiden och det lär det kunna göra. Jag hade gissat på två veckor men det kan nog bli två månader - minst.

Tur det finns datorer så man kan hålla sig ajour med vad som sig i världen händer.