Uppståndelsen

Alltså. Hoplappad och färdigsydd kördes jag nu in till ett uppvakningsrum, där vi var fyra-fem personer i varierande grad av förfall, vilka låg och väntade på att våra bedövningar skulle släppa. Där inne härskade några änglalika varelser, som måste ha förkroppsligat varje mans ultimata dröm om hur en kvinna skall vara. Observant på min minsta reaktion och beredd att lyda mina minsta önskemål, vad de än månde vara.

Nu var det inte så svårt i detta fall ty de önskningar jag hade var av typen "en skål under hakan när jag behöver kräkas" och liknande. Men ändå. Det var länge sedan jag känt mig så ompysslad som här. En del slangar kopplades bort och andra sattes till. Prover togs och ett efter ett började mina ben vakna till liv.

Det gjorde inte så ont som jag fruktat. Fast svärmor, som gjort samma operation veckan innan, hade inte heller haft besvär första dagen. Vänta till nästa hade hon sagt och detsamma tröstade mig dr Vibe med. Det blir värre i morgon ska du se, var hans uppmuntrande ord.

De hade en underlig klocka hängande på väggen. Jag kom in vid tretiden på eftermiddagen och behövde bara blunda en aldrig så kort stund för att timvisaren skulle ha tagit ett stort steg framåt. Det stod inte på förrän det var morgon den andra dagen och ett halvt bortglömt, men mycket välkommet ljud hördes. Slamret av porslin och glas och bestick. För första gången på ett och ett halvt dygn skulle det bli mat. Inget märkvärdigt, ett glas Proviva och en grov ostsmörgås, men det smakade guld.

Det gick alldeles runt i skallen av blodsockerchocken efter första tuggan, men sedan mådde jag prima och strax var det dags för ny transport. Denna gång upp till salen och där väntade medpatienter, sjuksköterskor och besökande men mer därom i nästa avsnitt.