Äntligen på gång igen.

Så har vi då äntligen kommit igång med stugan igen. Det ska målas, taktäckas, isoleras, sättas in diskbänk, isoleras, tapetseras plus en massa andra roliga saker. Idag började vi med färdigstrykning av dormitoriet och A gjorde en kämpainsats på gaveln, med alla dess fönster och dörrar och vinklar och vrår.


I den rådande värmen är virket så torrt man kan begära och det sörplar i sig av den dyra färgen rejält, men vi får tro på vad reklamen säger och hoppas att det ska dröja tills vi behöver måla om.

Ett bruksföremål.

Vi har gäster från nordligaste Norrland och de är av det generösa slaget ty plötsligt finner jag mig sittande med en äkta samekniv i min ägo. Och denna är ett bruksföremål säger givaren så¨nu får jag haka fast den i livremmen så fort jag kommer ut till stugan.


Jag köpte ju en i "morgongåva" för många år sedan men den slaravde jag bort på en orienteringsresa i Danmark. Strax innan just den knivmakaren var med i Antikrundan och fick en kniv värderad till 18000. Det smärtade min snikna själ.

Sedan fick jag en av svärmor i 60-årspresent så nu börjar jag bygga upp en samling på nytt. Jag har alltid varit fascinerad av dessa knivar ända sedan jag första gången såg dem sommaren 1970 då jag jobbade som stugvärd i Abiskojaure på Kungsleden.

Vem visste mest?

Så har man då avverkat ännu en TV-inspelning. I december i fjol var jag inne på TV-huset vid Gärdet och stupade på frågan om Stefan Sundström och Allan Edvall.

Hur det gick denna gång skall jag försöka hålla hemligt, och det spelar kanske inte så stor roll, men det är jätteroligt att få vara med i något som liknar händelsernas centrum. Det händer så mycket på en inspelning som klipps bort i det slutliga programmet och det finns så många lustiga situationer som TV-publiken missar. Rickard Olsson är en mycket charmerande bekantskap.

Vi blev strängt tillsagda att inte ha sommarskjortor och för mycket solbränna för vi går inte i sändning förrän i november och då skall vi se lite lagom glåmiga ut. Detta såg sminköserna till vilka ideligen var framme och pudrade våra kinder och näsor.

Utsikt från ett hemlighus

Människan gives mångfaldiga tillfällen till ro och vila, men allra störst hugsvalelse finner själen på ett utedass där öppen dörr markerar Upptaget och stängd Ledigt.

Det bereder mig en alldeles extra lycka att ha tillgång till ett hemlighus ute i skogen där man kan se sjön glittra mellan träden och höra fåglarna kvittra när man förrättar sin personliga andakt.

På en lantkyrkogård.

Inte många platser är mer fridfulla och ägnade till eftertanke än en lantlig kyrkogård en varm sommardag. Det må surra av traktorer i fjärran och småfåglar må flaxa och pipa i buskarna men i skuggan under de grönskande lindarna finns ändå den stillhet, som det inte går att sätta ord på.

Och sorgen, den sorg som hunnit bli vardaglig och halvt glömd, kan för en kort stund komma tillbaka. Man hör den saknades röst, minns hennes skratt och gester. Minns tjat och gnäll, men också stunder av lugn och frid då vi samtalade om det som hon tyckte var viktigt och som satte guldkant på hennes vardag.

Hur känns det att se en gravsten där det nu bara finns ett namn inristat, men med god plats för ett till, ens eget? Hur känns det att inte ha språket för att uttrycka sin sorg utan nödgas gömma den inom sig? Hur känns det att lämna det hem där man bott sitt vuxna liv. Ja, det var tankar som slog mig idag när jag besökte en lantlig kyrkogård.

GLAD MIDSOMMAR!

En riktigt glad och rund och god midsommar önskar jag alla läsare. Betänk att detta är den enda helg som prästerskapet inte lyckades lägga beslag på, när kyrkan en gång lade sin förlamande hand över landet.


Så - gån ut i buskar och hagar och fira med mat och dryck och fruktbarhetsriter så som vi alltid gjort här uppe i den höga nord!

Den blomstertid nu kommer

Så var det då dags igen. Mot blå himmel med ulliga vit moln vajade flaggorna när eleverna i avgångsklassen tågade mot kyrkan, så som det gjort i alla de 36 år jag firat skolavslutning på Fuxerna.


Tänka sig, det var min sjuttioandra termin på högstadiet som fullbordades idag. Det skall nog inte i första hand tolkas som trofasthet och solidariet utan mer som ett visst mått av oföretagsamhet. Det är tryggt att hålla sig kvar på ett ställe där man vet hur valserna går och där man känner sig inarbetad i den skolkod som gäller.

Sjuor och åttor har en betydligt torftigare avslutning,utan kyrka och utan tårta i matsalen, men vi hade i alla fall en liten sångavslutning i aulan där de till slut fick sjunga Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer.

Visste ni förresten att Isak Kolmodin, som skrev sången, var präst i Lärbro på Gotland på 1600-talet och att han då brukade vandra till Hångers källa för att njuta av Guds vackra natur och att han då lär ha blivit inspirerad till sången.

Den förlorade sonens återkomst.

Ja. så känns det nästan när jag summerar intrycken av den första dagen på jobbet sedan sjukskrivningen upphört. Kollegerna bemötte mig med glada leenden trots att jag delat ut deras nya schemata och många elever var nästan rörande vänliga i sina välkomsthälsningar. De frågade och ville förvissa sig om att jag verkligen var tillbaka och skulle så vara även till hösten.

"Du går väl inte i pension redan" undrade flera.

Speciellt kittlade det min fåfänga att det var de duktiga eleverna som visade störst glädje. Gammal är nog ändå äldst när det gäller att förklara de klurigaste matteuppgifterna längst bak i kapitlen....

Kallaste juni på 50 år

Intet må hindra mig från att tillbringa en dag i stugan, men hela dagen idag har vädergubbarna sagt att vi just nu upplever den kallaste junimånaden på femtio år. Det märks. Inte för att jag klagar på temperaturen. Det är lättare att skydda sig mot kyla än mot värme, men när regnet skvalar så är det inte roligt att sitta ute på däcket och njuta sitt kaffe.

Fast vår lilla stuga blir fort varm om man tänder ett par stearinljus. Jag drog mig inomhus och med fotogenlampa som belysning kunde jag åter avnjutit en dag i splendid isolation. Schemat är inlämnat till höga vederbörande och i väntan på domen fortsatte jag med mitt målande.


Vår väninna C var här igår med ytterligare några vänner från Levande Verkstad. Hon talade då om hur hon stått ute i Grisslehamn, vid Albert Engströms ateljé för några veckor sedan och tittat ut mot Ålands hav. "Bättre än så har kan man inte ha det" hade hon känt då och så känner jag ofta när vi sitter där ute vid vårt lilla hus.

Dagens bild kommer från ett foto och handlar åter om höbärgning. Grannen Elof med två barn, Lars och Gun, från sommartorpet i bakgrunden. Elof var en fascinerande människa och en stor trädgårdsälskare som beskar äppleträden i socken. Han hade alltid ett leende på läpparna och mellan dem rann ständigt en brun snusstråle. Elof är en av de människor jag saknar från barndomslandet.

Barndomsminnen

Idag fick jag till ytterligare två bilder från barndomens sommarland i Remmene och jag börjar tro att det kanske kan bli den bildserie, som jag så länge tänkt skapa. När vi var på Lars Larins utställning på Valdemarsudde i vintras såg jag hur han gjort bilder från sina somrar på en bondgård i Värmland. Då tänkte jag att om han kan så kan väl jag? Vadå hybris???

Här är först en bild helt ur minnet, som visar en kaffepaus i höskörden, nere vid det som vi kallade Myra Lagård. Den hade från början byggts av Karl i Myra och det hade funnits ett bostadshus också, men det var borta redan på femtiotalet. Nu är även lagården borta sedan länge.


Den andra bilden bygger på ett foto jag tog en morgon runt 1960, i motljus, ut mot Frosts ägor. Där fanns det sedan "urminnes tider" eller åtminstone sedan skifteskartan 1860, en liten torrmarksäng med några stora stenbumlingar. Olle brukade haga in en liten bit varje sommar så att kalvarna fick gå på grönbete för sig själva.

Även denna lilla markbit är numera bortrationaliserad. Stenarna sprängda till damm och markbiten uppodlad tillsammans med all mark runt omkring.

Nationaldagen

Årets nationaldag firades med att ta emot lillasyster på traditionell storstadsvisit. Vi brukar besöka traktens sevärdheter och i år ställde vi kosan mot grannstaden Sigtuna, Sveriges äldsta stad, med en storgata, som följer samma sträckning som den gjort sedan Olof Skötkonungs tid.

Att det råkade vara Sveriges nationaldag idag visste vi, men hade inte reflekterat närmare över. Det hade däremot Sigtuna hembygdsförening gjort och plötsligt befann vi oss mitt i ett riktigt djupsvenskt nationaldagsfirande med flaggor, spelmän och körsånger.


Sigtuna följer med sin tid och hade ett tydligt mångkulturellt inslag i sitt firande. Man hade nämligen besök av sin norska vänort och norrmännen deltog frejdigt med flaggor och nationaldräkter.

Även vi var lite mångkulturella och avslutade dagen med besök på en kinesisk restaurang innan vi for hem och såg en repris av Pistvakt. Nöjda med vår dag.

En raritet?

Igår besökte jag en liten lanthandel utanför staden i stället för att tränga mig in den stora supermarknaden. Det lönade sig ty där stod en back med ett öl, som jag aldrig sett förut; Kuleskogsöl.

Jag inbillar mig att en lokal bryggare kommit på ett fantastiskt recept som nu portioneras ut till lokala konsumenter med en nära nog hemmagjord etikett, fast på en liten lapp på flaskans baksida stod något om ett bryggeri i Karlstad. Skit samma. Jag skall köpa mig några flaskor till, att ha som utställningsförmål, för inte kan man väl sörpla i sig en sådan här raritet...




PS. Kuleskog heter det ganska stora skogsområdet mellan Åsaka och Främmestad i västra Västergötland. Namnet torde komma från att man fordomdags tagit virke till kolning i denna skog.