Monday, June 22, 2009

På en lantkyrkogård.

Inte många platser är mer fridfulla och ägnade till eftertanke än en lantlig kyrkogård en varm sommardag. Det må surra av traktorer i fjärran och småfåglar må flaxa och pipa i buskarna men i skuggan under de grönskande lindarna finns ändå den stillhet, som det inte går att sätta ord på.

Och sorgen, den sorg som hunnit bli vardaglig och halvt glömd, kan för en kort stund komma tillbaka. Man hör den saknades röst, minns hennes skratt och gester. Minns tjat och gnäll, men också stunder av lugn och frid då vi samtalade om det som hon tyckte var viktigt och som satte guldkant på hennes vardag.

Hur känns det att se en gravsten där det nu bara finns ett namn inristat, men med god plats för ett till, ens eget? Hur känns det att inte ha språket för att uttrycka sin sorg utan nödgas gömma den inom sig? Hur känns det att lämna det hem där man bott sitt vuxna liv. Ja, det var tankar som slog mig idag när jag besökte en lantlig kyrkogård.

4 comments:

eva said...

Bilden som jag tycker är mycket fin talar sitt eget språk.

Anonymous said...

Kram
/Ammii

India said...

Tack det var precis den psaltarpsalmen jag letade efter.
Sorgen kan ge sig olika uttryck och jag möter den ofta på kyrkogården. Ingen kan sätta sig in i någon annans sorg. Vi hanterar den också väldigt olika men jag tror att våra kyrkogårdar är ett sätt att hantera sorg. Det är viktigt för de flesta att ha en plats att gå till. En plats att få värna om och en sten med den saknades namn. På det sättet finns vi liksom ändå kvar. Hmm.. lät det vettigt! Ett otroligt svårt ämne det här! Viktigt också att tänka efter var man själv vill ligga en dag, det underlättar för de som ska ta hand om allt efter en fast en del människor har väldigt svårt att tala om det här.
Sköt om dig!

Alf said...

Jag ska i alla fall ligga i Remmene, bland mina fäder, och med god utsikt över Västra Stambanan eftersom jag tycker så mycket om att titta på tåg. Fast jag tror i och för sig inte, att man ser så många tåg hinsides detta livet...