Helgen som gick

Ja, helgen gick alltså. Inte jag. Jag tog det i stället väldigt lugnt sedan jag i torsdags upptäckt att mitt vänstra ben svullnat upp rejält. Så pass att jag inte fick på mig skon längre utan fick åka tåg i sandaler.

När jag tänkte lite mer på saken slog det mig att jag sett två tydliga förbud efter operationen. I en broschyr hade jag läst att man inte fick köra bil och inte gå och handla. Jag hade ju gått och handlat en gång om dagen i tre dar. Vådan av att ha för effektiv smärtlindring.

Så efter en helg i sittande ställning, där jag gapat när jag velat ha mat och pekat när jag velat se på TV har åtminstone foten blivit normal igen. Nu har det ändå blivit en del små promenader i alla fall. Till en paltmiddag på Söder i lördags och en gospelkonsert på Östermalm i söndags.

Palten var god och ledde till ofrånkommlig paltkoma och gospelkören, där A sjunger, var duktig. Givetvis skulle en liten fjunig pastor försöka frälsa min förtappade själ, mitt i allt ihop, men det hade han inget för. Han lika lite som murarn.

Och nu skall jag strax åka hem och träffa sjukgymnast, ta stygn, och börja planera för undanplockning av allt som ligger framme i lägenheten. Sedan skall jag köpa mig en liten polska som kan komma och städa.

Mitt liv som sjukskriven

Jag har nog lite klämtjäckt sagt till mina kolleger att jag kommer att få några härliga friveckor i hemmets lunga vrå, nu när jag blir sjukskriven. Lite lagom justerad, så att man inte kan städa eller ta i med hårdhandskarna, men samtidigt vid full mental vigör för att se på TV, läsa böcker, lösa korsord, släktforska, pilla lite med schema och dataadministration.

Och hur blev det? Jo, precis så. Ja, inte riktigt förresten. Det blev inte friveckor utan frimånader. Den gode dr Vibe sjukskrev mig i tre månader och det tycker jag låter väldigt mycket. Men troligtvis vet han vad han talar om och har klart för sig hur lång tid kroppen behöver för att återställa sig till det normala. Att jag mår som jag gör beror naturligtvis på kraftig medicinering och har inget att göra med att jag snart skulle vara fit for fight igen.

Mina dagar kan synas långa, men jag har inga problem med att få tiden att gå. Allt tar tid när man inte kan röra sig fritt. När jag äter måste jag traska iväg med glas, tallrik och kaffemugg i tre vändor mellan spis och köksbord. Att klä på sig strumpor och byxor är en smärtsam och svår procedur där magmusklerna tar emot lite extra när knäet inte kan böjas tillräckligt.

Sedan är jag faktiskt bara sjukskriven till 80%. Mitt fredags jobb vill jag gärna ha kvar och kontakten med arbetskamraterna är inget problem. E-mail och sms funkar förträffligt och schemaarbete kan skötas utan hjälp av knän. Bara huvudet är friskt så.

Nu har jag också börjat ta tag i ett oändlighetsprojekt, som jag länge drömt om. Det handlar om att bringa reda i alla mina släktforskningspapper. Jag började släktforska på åttiotalet, innan datorn var ett redskap och nu håller jag på med att digitalisera mina resultat.

Så nog för att jag har att göra. Alldeles extra trevligt är det ju för övrigt att jag trivs så bra i mitt eget sällskap. Det gör vistelsen här inom hemmets fyra väggar än mer uthärdlig. Jag är egentligen en väldigt trevlig person att ha att göra med. Det måste jag konstatera flera gånger var dag.

Änglar i vita rockar

Likt små änglar i vita rockar svävade de omkring i salen, de sjuksköterskor som var satta att ta hand om oss, de dagar vi förunnades gästa deras sjukhus. För mig som har svårt med ansikten såg de nästan likadana ut allihop och alla verkade heta Susanne eller Christina.

Utom Ahmed. Han såg faktiskt lite annorlunda ut och var för övrigt den ende som talade en fullt begriplig svenska. Övrig personal rådbråkade någon konstig infödingsdialekt från de djupa skogarna i norra Skånes vildmarker. Men vänliga och hjälpsamma var de allihop.

Med ett elakt undantag. Sjukgymnasten. Hon kom in i salen redan dagen efter operationen och fullkomligt blixtrade av hälsokost och gymtimmar. Under ett ilsket rött hår sågs ett leende från öra till öra och däremellan ett par ögon som sa: " Nu jävlar gubbar: Nu skall ni få igen för tusen år av kvinnoförtryck".

Och det fick vi. Kvinnaböske vrålade i högan sky när han tvingades ner på golvet i stående ställning. "Där har du för din förtappade själ", konstatertade murarn förnöjt. Han hade opererat höften och skulle inte plågas ännu på någon dag. Elvis Presley var så illa däran att t.o.m. sjukgymnasten förbarmade sig och i stället fick jag kliva upp.

Murarn, som hoppats på ännu en Guds straffdom över de osaliga, såg besviken ut när jag kunde ta mig fram till dörren och ut i korridoren. Det funkade riktigt bra och jag väntade fortfarande på de där smärtorna som överläkaren lovat. Men det var skönt att åter få ramla ner i sängen.

Men ännu var det inte över. Jag fick handgripliga instruktioner om ett träningsprogram som skulle genomföras en gång i timmen så länge jag var vaken. Det var säkert nyttigt men det var å andra sidan inte så många timmar i sträck som jag verkligen var vaken.

Ungefär så här förlöpte dagarna på sjukhuset i Hässleholm. Jag fick aldrig de där hemska smärtorna, men det beror säkert på att jag har god tålighet mot alla de tuffa preparat jag stoppar i mig dagligen. Jag går här i min våning, som en drogad, och undrar om de har märkt att jag inte kommit till jobbet idag. Sjukskrivningen som lät så rolig förut kanske kan bli lite trist om det drar ut för länge på tiden och det lär det kunna göra. Jag hade gissat på två veckor men det kan nog bli två månader - minst.

Tur det finns datorer så man kan hålla sig ajour med vad som sig i världen händer.

I en sal på lasarettet ...

... låg minsann ingen liten bröstsjuk flicka och grät. Inte heller var vi vare sig tärda eller guldlockiga. Nej, fyra stadiga gubbar som stånkade och stönade, släppte väder och tjatade om hjälp för minsta småsak. Vi var sannerligen så sjuka som bara en karl kan bli.

Där var först Per från Bromölla. En glad gubbe som kom in med sin fru på tisdagen i fullgod vigör, men som snabbt förvandlades till ett vrak av den hårda behandlingen i operationssalen. Frun hette Elvi och för mig blev han genast Elvis Presly.
Elvi kom varje besökstillfälle och pysslade om sin gubbe, men han hade drabbats av alla de smärtor jag fruktat. Dessutom var han lite mer försynt än vi andra och klagade inte lika högljutt. Inte förrän på natten hördes hans jämmerlåt (ganska lika namnens serenader) och då kom nattsköterskorna med morfinsprutor. Dessa gjorde honom tämligen groggy resten av dygnet.

Sedan var det murarn. En stor stadig skåning på dryga 195 cm, som levde sitt liv med mursleven i ena handen och psalmboken i den andra. Han byggde hus på vardagar och fyllde dem med skön sång på helgerna och han våndades storligen över våra förtappade själar. Hans son, som var präst, hade besökt honom en dag och genast känt att det var konstiga vibbar i salen. Vibbar från oss tre hedningar som låg där och vältrade oss i synd. Han var dock inte blyg av sig utan bemötte våra religiösa dubier med osande kritik.

Kvinnaböske, som låg i sängen mitt emot mig, såg ut som kvinnaböske, lät som honom men ville inte höra talas om jämförelsen. Hans själsliga välbefinnande var det som oroade murarn mest ty synden bodde i denne man. Jag vet inte hans jobb men en gissning på begagnad bilhandlare behöver inte ligga långt från sanningen. Han höll sjuksköterskorna i herrrans tukt och förmaning. Ve den som inte kom fort nog med hans kisseflaska och ve den som råkade stöta till hans nyopererade knä.

Och så var det då jag. En finstämt intellektuell, med upphöjda drag, som låg för mig själv och roat följde ordväxlingarna och debatterna som slungades genom salen. Understundom lät jag min stämma göra sig hörd i ett vitsigt inlägg, vilket mottogs med gillande de gånger de uppfattade vad jag sa och förstod mitt lilla skämt.

Kort sagt. Vi hade ett par rätt trevliga dagar i vår sal och de enda otrevligheterna var de tillfällen då sjukgymnasten kom och skulle ruska liv i oss. Men mer därom i nästa avsnitt.

PS: Alla namn och biografiska data är fingerade, men däremot inte karaktärsdragen

Uppståndelsen

Alltså. Hoplappad och färdigsydd kördes jag nu in till ett uppvakningsrum, där vi var fyra-fem personer i varierande grad av förfall, vilka låg och väntade på att våra bedövningar skulle släppa. Där inne härskade några änglalika varelser, som måste ha förkroppsligat varje mans ultimata dröm om hur en kvinna skall vara. Observant på min minsta reaktion och beredd att lyda mina minsta önskemål, vad de än månde vara.

Nu var det inte så svårt i detta fall ty de önskningar jag hade var av typen "en skål under hakan när jag behöver kräkas" och liknande. Men ändå. Det var länge sedan jag känt mig så ompysslad som här. En del slangar kopplades bort och andra sattes till. Prover togs och ett efter ett började mina ben vakna till liv.

Det gjorde inte så ont som jag fruktat. Fast svärmor, som gjort samma operation veckan innan, hade inte heller haft besvär första dagen. Vänta till nästa hade hon sagt och detsamma tröstade mig dr Vibe med. Det blir värre i morgon ska du se, var hans uppmuntrande ord.

De hade en underlig klocka hängande på väggen. Jag kom in vid tretiden på eftermiddagen och behövde bara blunda en aldrig så kort stund för att timvisaren skulle ha tagit ett stort steg framåt. Det stod inte på förrän det var morgon den andra dagen och ett halvt bortglömt, men mycket välkommet ljud hördes. Slamret av porslin och glas och bestick. För första gången på ett och ett halvt dygn skulle det bli mat. Inget märkvärdigt, ett glas Proviva och en grov ostsmörgås, men det smakade guld.

Det gick alldeles runt i skallen av blodsockerchocken efter första tuggan, men sedan mådde jag prima och strax var det dags för ny transport. Denna gång upp till salen och där väntade medpatienter, sjuksköterskor och besökande men mer därom i nästa avsnitt.

Via Dolorosa

Via Dolorosa - smärtornas väg - så kallas den väg Jesus hade att bära sitt kors upp till Golgata. Inga jämförelser i övrigt men min vecka har inte heller varit helt smärtfri.

När jag åkte ner till Hässleholm i måndags eftermiddag var det enda som oroade mig huruvida jag skulle bli opererad överhuvud taget eller ej. Det är ju ofrånkomligt med små fläckar när man har en hudsjukdom som jag. Min oro blev inte mindre, när jag kom in på min sal och träffade de övriga patienterna.

En man hade nämligen ett stort runt, rött sår på samma ben som det där han skulle opereras och han blev genast hemskickad av den vänlige men bestämde överläkaren. Några sådana sår hade ju inte jag och kunde svara ett tydligt "nej" när läkaren frågade mig om detta. Från och med nu var den oron borta och jag kunde med intresserad förväntan börja se fram mot resten av dagen.

Vid ettiden kom de in och sa att nu var det min tur. Jag lades på säng, rullades iväg och mottogs så småningom av två rymdmonster. Så såg de ut i alla sina skyddsdräkter, de sjuksköterskor som nu tog över och som gjorde det med en respektingivande rutin.

Det stod inte på förrän jag hade slangar och kateter och kanyler kopplade till alla möjliga och omöjliga kroppsöppningar. Efter ett stick i ryggen blev jag så plötsligt bara en halv människa. Allt nedanför naveln var borta och jag kunde inte vicka på minsta stortå.

Här fick jag nu en upplevelse, som nog blir det mest bestående minnet av operationen. Jag ser hur två sjuksköterskor kommer och bär på ett riktigt människoben framför mig. Det ser väldigt absurt ut och jag undrar var det där benet kommer ifrån. Efter en sekund inser jag att det är mitt eget ben som de lyft upp och skall desinficera inför ingreppet.

En grön duk spänns upp på en ställning framför mig och en narkossköterska sitter vid mitt huvud. Vi talar lite om O-ringens femdagars i Hässleholm 1995. Då sprang jag och hon hade suttit ute i skogen vid en sjukkontroll. Plötsligt avbryter hon sig och berättar att nu har läkaren frilagt hela knät med ett långt snitt. Själv har jag inte ens märkt att han kommit in i rummet.

Min hörsel är det dock inget fel på och jag hör snart en motorsågs ilskna ljud skära genom min kotor och jag hör en hammare banka in metall i mina ledytor. Med fasa tänker jag på vår väninna C, som förra året var med om en operation där bedövningen inte varit tillräcklig och där hon drabbats av sådan chock att hon inte kunnat förmedla detta till operationsteamet.

Alldeles mot slutet av operationen kände jag mig illamående vilket kom från lukten av det cement som limmar fast metallytorna vid benet. Precis som allt var klart och den fine doktor Vibe tittade över skynket mot mig, så kräktes jag varvid han skrattade godmodigt och undrade om jag blev SÅ chockad av att se honom?

Från operationssalen kördes jag nu iväg till ett uppvaktningsrum men mer därom i näst avsnitt av mitt lidandes historia. När jag letade efter bilden av Peder Vibe (ovan) såg jag att man även lagt ut den film som visar precis vad min operation handlar om. Det finns inga äckliga bilder och om man har lust kan man ju klicka här för att se vad jag var med om.

Hemma igen

Kan hälsa en oroligt väntande läsekrets att jag just kommit hem och att allt gått betydligt bättre än man kunnat vänta. Har suttit på tåget och sett inom mig hur jag skulle rusa in, kasta mig över datorn och ge er alla en fyllig och roande resumé kring mitt lidandes historia under veckan som gick, men se därav blev intet. Det var nog trots allt ett rätt häftigt ingrepp jag var med och det har krävt sin man att resa helt själv med taxi, tåg och några hundra meters promenad under em. Jag känner att en stunds vila just nu är att föredra framför att skriva skrönor på skärmen. Så håll ut. Tids nog får ni veta hur jag haft det

Prickfri

Veckan har gått åt till att försöka bli prickfri. Och då menar jag inte körkortsmässigt. Där är det redan kört för två år framåt. Nej, nu skall jag gubevars få nytt knä nästa vecka och innan farbror doktorn ger sig till att skära så skall det inte finnas en enda sårig fläck på min lekamen. Där kan nämligen de små ondskefulla bakterierna lägga sig i försåt för att hoppa in i knäleden när den väl öppnats.

Det är inte lätt att vara fläckfri om man har psoriasis, men jag har en ganska nylig ljusbehandling att falla tillbaka på och efter den har jag varit osedvanligt flitig med mina kortisonsalvor. Kanske lite väl flitigt för kortisonet sliter på skinnet och det är ett par ställen som jag inte vill att doktorn ska upptäcka.

Jag lugnades dock i eftermiddags, när jag gick igenom proceduren med svärmor, som av en ren slump gjorde just den här operationen igår. Läkaren hade nöjt sig med att fråga henne om hon hade några sår och frågar han mig så skall jag titta på honom med mina troskyldigaste blå och säga, att med mig är det ingen fara. Det är det säkert inte heller om jag använder små lätta, oskyldiga, mjukgörande salvor tiden fram till dagen S, som i Skära,

Tänk att man nu är vorden så till åren kommen att man underhåller sin omgivning med sin egen lidandes historia ...

Äntligen!

ÅR efter år och mil efter mil har jag framfört mitt fordon och endast ägnat ett förstrött intresse åt hastighetsskyltarna. Så idag hann rättvisan äntligen ikapp mig. I slutet av en rak, fin, bred 70-väg i Laxå stod en lite poliskonstapel med sitt mätedon och klockade in mig på 81 km blankt.

En hastighet som jag hade kört eftersom det var den enda rimliga på den vägen idag. 70, som någon insnöad trafikbyråkrat ansett vara lagom, fanns inte i min värld. Men det var bara att se glad ut, erkänna sin synd och plocka ut ett inbetalningskort på alltför många sekiner.

Tänk vad roligt jag kunnat ha för de pengarna. Åkt till dotera på kontinenten och lunchat en helg. Köpt tågresor på inlandsbanan. Köpt ny bil - nej, förresten. Inte det. Så höga var inte böterna.

När jag sedan tänkte på saken insåg jag att om man slår ut dagens summa över alla de gånger jag kört någon kilometer för fort så är beloppet egentligen rätt blygsamt. Fortsättningen av resan höll jag den lagstadgade hastigheten eftersom jag är klok nog att lära av mina misstag. Detta ledde till att jag agerade bromskloss utefter hela E20 och hade en lång radda fordon efter mig.

Med dagens bot har nu mitt brottsregister spätts på ytterligare och omfattar till dags dato (bortsett från några P-böter)
Pro Primo: Böter för att ha skjutsat jämnårig på cykel 1965 (25 kr)
Pro Sekundo: Böter för att ha förvarat sprit på logementet samt även förtärt en del av densamma 1971 (5 dagsböter à 6 kr)
Pro tertio: Böter för fortkörning 2009: (som jag fort förtränger efter att ha matat in det på min internetbank)

BMI

Igår var det en elev som frågade om jag visste vad BMI är för något. Det visste jag och jag slog ett par flugor i en smäll genom att visa hur man kan lägga in formler och mata in data i Excel.
Jag testade med mina egna data och min glädje vart stor när det visade sig att jag nu halkat ner från 30+ till 29,6. Jag är inte fet längre! Bara överviktig....

Falska spår

Den uppmärksamme läsaren av denna sida kanske har noterat att det dykt upp en ny ruta långt nere till höger. En ruta, som skvallrar om varifrån de kommer, som är inne och läser på min blogg.

Det är dotera som tipsat mig om den funktionen och den fyller ingen annan uppgift än att stilla min nyfikenhet. De första dagarna vart jag högeligen smickrad av hur spridda och vida lästa mina små noteringar var. Folk från Bollebygd, Karlstad, Aubersville och en massa andra gudsförgätna hålor har besökt mig.

Men så kom jag att titta på vad som stod i rutan när jag själv gick in. På jobbet står det att jag gått in från Lödöse?! Där jobbar jag ju inte! Och värre blir det hemma. Eskilstuna skyltar det glatt med var gång jag går in här.

Så du läsare som studerar min blogg. Bliv inte alltför imponerad. Det är nog bara de gamla vanliga besökarna från de gamla vanliga välbekanta platserna som ids läsa det här. Att sedan ettorna och nollorna tar vägen över Kalmar eller Strömstad innan de hittar hit är en annan sak.

En humoristisk helg

Humor lär en gång ha definierats som en spänd förväntans upplösning i tomma intet. Med den definitionen i åtanke har helgen, med sina olika skid-VM, varit mycket humoristisk.

Vi är experter på att ta guldmedaljer - innan loppen körs - och sedan experter på att komma med undanflykter när skidåkarna slutar på 31:a och 32:a plats. Kommentatorerna haussar upp våra svenska hopp och sedan får de stackars åkarna stå där med skammen och försvara varför det gick åt helsike denna gången också.

Denna gång har det tydligen gått bra att skylla på magsjuka. Det gjorde inte Gunde Svan! Han sket i magsjukan, och kom i mål med brunrandiga tights om så krävdes. Men körde gjorde han.
Nåväl. Vi fick i alla fall dubbelseger i det ärorikaste av de ärorika: Vasaloppet och där fanns ingen norrbagge på prispallen så långt ögat nådde. Det värmde ett gammalt nationalistiskt hjärta.


I övrigt har helgen varit stillsam och fin. När jag inte har suttit i soffan och kämpat mig igenom skidloppen har jag varit ute vid stugan och njutit av bullig vit snö i en allt vänligare vårsol. Snart får vi plocka fram hammare och pensel och fortsätta bygget. Det ska bli så roligt!