Jag trivs med att flanera i en ny och främmande stad så det skulle vi göra idag. Men för att hänga med i dotterns framfart genom gator och gränder räckte det banne mig inte med någon flanering. Nej, här gällde det att hänga i även om det jag kallade för en saftig motionsrunda bara var en stilla morgonpromenad för henne.
Vi ställde först stegen mot en stor loppmarknad i närheten. Där var fullt av inhemska parisare men inte en turist så långt ögat nådde. Visserligen är det bara februari, men även under högsäsongen är det sällan turisterna letar sig bort från Champs Elysée och hit ut till 21:a arondissementet.
Jag gjorde faktiskt ett par fynd på marknaden. Först några stora härliga näsdukar i rutig bomull och sedan det jag kommit för att handla egentligen - Stenkakor. O Sole Mio med Enrico Caruso och ett par andra, för mig okända sångare, men ingen Django Reinhardt och ingen Edith Piaf. Henne fann vi i stället en stund senare på Père Lachaise - den stora begravningsplatsen i östra Paris.
Jag gillar att gå omkrinmg på kyrkogårdar och läsa på stenar om vilka som en gång levt på denna jord. Kanske är det ett utslag av morbiditet, men skit samma. Jag tycker det är intressant och här fick jag mitt lystmäte. Det var inga vanliga dödliga, som låg här utan gräddan av eliten. Alla med det ena gravpalatset ståtligare än det andra. Praktfulla stenhus i en telefonkiosks storlek, som alla talade om för eftervärlden vilken sjusärdeles viktig människa, som låg där.
Allra mest praktfullt var det gravtempel efter Elisabeth Demidoff, född baronessan de Stroganoff, som höjde sig över alla andra, med en stenkista omgärdad av höga stenpelare, på en kulle. Den syns till höger i bilden nedan.
Jag kunde inte motstå frestelsen att googla på henne när jag kom hem och fann en behagfullt vacker tvåbarnsmor, som gick bort redan som 39-årig i Paris 1818. En av hennes söner, Anatole Demidoff, blev en stormrik man, med en förmögenhet grundad på utsugning av de fattiga klasserna i Ryssland, men som använde denna förmögenhet till att bli en av 1800-talets största konstmecenater. Alltid något.
Jag fann hur som helst en bild av Barnonessan som vuxen. Tillsammans med bilden av gravmonumentet en påminnelse om alltings förgänglighet.
Från begravnigsplatsen stretade vi vidare mot ett litet mysigt café, ett sådant som jag såg i TV härförleden och som så väckte min längtan till Paris. Det satt fint med en Café au lait innan vi fortsatte vår träningsrunda. Vi insöp atmosfär och såg fortfarande inga turister. När vi så smånmingom kom hem hade vi även hunnit med lunch på en liten kvartertskrog vid rue de la Roquette samt bokat bord på dotterns stamkrog - Abribus, inför kvällen.
Och apropå mat. Jag glömde berätta att dagen inledes helt traditionsenligt med att jag tassade ner till boulangeriet om hörnet och köpte några frasigt färska croisanter, vilka intogos med ost och oliver till en kopp espresso. Ljuvligt. Lika ljuvligt avslutades dagen med en trerfätters på Abribus, där värden markerade vår status av stamgäster genom att bjuda på ett glas efter kaffet. Sedan var det gott att gå hem och sova.
No comments:
Post a Comment