Madeleinekakor

Sista dagen i Paris och för sista gången vid det här besöket traskade jag ner och köpte min två croisanter. De tre bagerier som ligger närmast (inom 75 m) var fortfarande stängda när jag kom strax före sju, men ett fjärde som låg 100 meter bort var öppet och jag fick mina bröd.

Jag gjorde ytterligare några inköp. Dottern hade nämligen sagt att det troligen var billigare att köpa sprit och framförallt vin i hennes livsmedelsbutik jämfört med på Tax Free-shoppen. Så jag gick iväg ett par kvarter bort och kunde så småningom konstatera att hon hade haft helt rätt i detta antagande.

Den störts tjusningen med de här besöken är tvivelsutan att få uppleva stadens mer undanskymda delar. Här finns inga turister alls, inte en kamerabehängd japan så långt ögat når och om man ser någon snedögd överhuvudtaget så är det säkert en bofast från någon gammal ostasiatisk koloni.

Tösen var på jobbet så jag fick klara mig ut till flygplatsen helt själv och det gick bra nu med. Trots biljettköp i automat och trots flera byten. Man märker att Paris är en storstad där det bor lika många människor som i hela Sverige, när man ger sig ner i Metron. Det går ständigt långa fullsatta tåg med ett par tre minuters mellanrum och även vid elvatiden på förmiddagen var det väldigt många som åkte.

Ute på flygplatsen lyckades jag hitta in till Lufthansas avdelning och den var inte dålig. En skylt pekade mot Lufthansa Lounge och jag gick dit. En skylt upplyste om att man skulle ha boarding-card och något anat kort, som jag förmodligen inte hade men ingen i personalen hindrade mig så jag klev in.

Där fanns en disk med bröd, pålägg, kakor, kaffe och vin och allt tycktes vara gratis. Jag kände mig ungefär lika vilsen som Mr Bean brukar göra i sådana situationer, men acklimatiserade mig efter bästa förmåga och satt snart i en mjuk skinnfåtölj bland några andra välskräddade herrar. För att ytterligare befästa min världsvana stil läste jag i Die Welt och var noga med att hålla den rätt.

Kakorna då? Jo, de kakor som serverades hette Madeleinekakor och jag har aldrig set dem förut men ofta undrat över dem. DEt var ju en sådan kaka Marcel Proust en gång åt och som fick honom att skriva ett av litteraturens mästerverk, det som jag lånat denna bloggs titel av - "På spaning efter den tid som flytt". När Marcel kände smaken rullades plötsligt hela hans barndom upp eftersom han ätit dem då. Jag tyckte de smakade ungefär som citronmuffins, men det var en angenäm smak och jag kan mycket väl tänka mig att den skulle kunna väcka minnen.

Om resan hem är inte mycket att säga mer än att Lufthansa kan rekommenderas. Jag for via Milano där jag byte och på varje flygning hade det bjudits mat, tilltugg, kaffe och vin. Sådant får man inte på SAS längre. Så vid nästa besök får jag väl försöka lirka in mig på detta bolag igen.