An once-in-a-lifetime-experience

Sista dagen och jag märker hur sonen nördat ner sig helt på det där med geocaching. Det är inte alls så att jag tvingar ut honom utan han är väldigt självgående och laddar ner appar, registrerar och loggar för det vilda. Minst tio cacher har det blivit denna första vecka. Även idag var vi ute på en runda där vi dels plockade fyra burkar och dels, helt traditionsenligt spisade irländsk rostbiff med fyra sorters mos och stuffing därtill. Allt nedsköljt med en Guinneas. Naturligtvis.


Men det var inte det som var dagens upplevelse. Det var inte ens våfflorna vi bakade till kvällsmat som toppade dagen. Det var i stället besöket på den genuint irländska pub, långt bortom turiststråken, dit N tog mig med denna sista kväll. Sin É heter den och där i ett hörn satt fem musikanter med säckpipa, flöjt, gitarr, banjo och barntrumma. Varje svensk irlandsväns våta dröm, så som vi svenskar tror att det alltid är på irländska pubar, men som nästan bara finns i reklamfilmerna.


De spelade härligt och till synes oplanerat. När ölen gjort sitt med gitarristen och denne fick lämna en stund spelade man i stället en låt med bara säckpipa och flöjt, såvida inte någon ur publiken ställde upp och spelade lika bra som den pinknödige. En mästare på snatterpinnar reste sig alltsom oftast upp från sin pint och bidrog rytmiskt till musiken. Och när pausen mellan ett par låtar vart lite för lång ställde sig en rödbrusig irländare mitt på golvet och sjöng, med klar och kraftig stämma, en sorgmodig sång om flickan som förlorat sin älskade på haven och nu står vid stranden och sjunger ut sin sorg.


Publiken ja. Jag sänkte kanske inte medelåldern men det gjorde definitivt gossen. Ända till ett stort gäng glada flickor i giftasvuxen ålder strömmade in på något som nog var en möhippa. De blev hjärtligt mottagna av alla och alla verkade känna alla andra. Det var bara jag och en liten japan som var turister.


Innan vi gick hem för att jag skulle hinna packa tjatade gossen om att jag skulle ställa mig i trappen mot övervåningen med kameran i högsta hugg, äska tystnad och uppmärksamhet samt sedan ta ett kort för att visa hur trångt där var. Med uppbådande av mina sista rester av självbevarelsedrift avstod jag. Hoppas bilderna ändå talar sitt tydliga språk, som det heter.