På tur i SoCo

Efter att ha gett kroppen vad den ville ha på onsdagen var det på torsdagen dags att odla min själ. Detta genom att resa runt i SoCo i hyrbil. SoCo står för South of Cork, som jag döpte trakten till efter högt föredöme från SoFo på Söder. I Cork finns nu en bilfirma med den utomordentliga servicen att de hämtar sina kunder i bil och kör dem från bostaden till uthyrningsfirman. De kör till och med tillbaka. Detta gör att de förtjänar lite reklam.

Vi kände inget större behov av förnyelse utan styrde samma väg som då vi hyrde bil förra gången. Söderut mot Kinsale och vidare mot The Old Head, Irlands sydostligaste hörn. Sonen, som köpt sig ny mobil, visade till min stora glädje samma tendenser som jag själv där han satt och nördade ner sig fullständigt. Han följde med på kartan och kunde lägga in resvägar på mobilens display. Detta till god hjälp när vi styrde in på småvägar för att leta geocacher.


Den första hette "Mannen med hunden" och bestod av ett slags konstverk med en cementgubbe på fyra gigantiska cementrör. Hur som helst fann vi en liten plåtburk som vi loggade varefter vi fortsatte tills vi hörde något konstigt pipa till. Vi trodde det hans mobil och struntade i saken tills jag råkade få syn på bensinmätaren. Dags att mata bilen och det gjorde vi i Kinsale sedan vi plockat den andra cachen. En pyteliten magnetisk cylinder nere i strandkanten vid Charles Fort, den magnifica fästningsruinen vid inloppet till Kinsale.




Efter att ha beskådat denna sevärdhet for vi mot nästa - Madonnan som rör sig. På Irland lever många fortfarande med en aktiv religiositet och små nischer och altaren med madonnor är inte ovanliga utefter vägarna. Vid denna madonnabild stannade några ungdomar till i juli 1985 och hävdade sedan bestämt att madonnan hade rört sig. Något som säger mer om ungdomarna än om statyn, men de lyckades vinna gehör för sin "upplevelse" och händelsen vart omtalade. Nu finns här en geocache till minne av händelsen.


Så bar det av mot resans huvudmål; The Old Head, udden längst ut i sydost, som numera anekterats av rika golfspelare och som gör att vi vanliga har svårt att komma dit. Udden är dock vacker att se på och idag riktades vårt intresse mer mot det Nittonde hålet - en cacheburk, gömd i en liten hålighet i de branta grässluttningarna ner mot havet. Sluttningar som det gäller att inte halka i för då väntar en kvalfull död mot de svarta stenblocken långt där nere. Klipporna stupar lodrät i Atlanten där gräset tar slut och i cachebeskrivningen uppmanas man att avstå vid regnigt väder.




Idag var det dock soligt och vi gick utan större problem dit som min GPS och sonens mobil visade. Snart kunde gossen plocka fram burken och vi signerade loggboken. För en gångs skull rusade vi inte vidare till nästa skattgömma utan dröjde oss kvar och lät oss imponeras av vyerna. N dristade sig till och med ännu längre ner mot gräskanten och såg - nästan - ut över den. Det var djupt ner till havet. Dessutom fick han en mödosammare väg tillbaka upp till bilen, stackarn.


Nu ansåg vi oss nöjda med vår dag och styrde norrut mot den lilla staden, eller kanske stora byn, Bandon, dit morbror L regelbundet brukar resa. Vi letade upp hans stamställe och intog en ännu maffigare Full Irish Breakfast, fast så här dags på dagen hette den i stället Mixed Grill och var utökad med både stekt kött och lever. Mätta och belåtna drog vi oss så hemåt och avslutade dagen med en gammal hederlig Hetvägg och därtill en nybryggd Irish Coffe. Livet är gott.